Emilbloggar

I vår kärt bevarade skolmatsal (egentligen en dansbana) har vi kommit
en bit på vägen vad det gäller valfrihet. Det finns inte bara vanlig mat.
Det finns även en liten cafeteria där man kan inhandla konfektyr av alla dess slag.

(Nu ljög jag egentligen. För det första finns det inte konfektyr av alla dess slag,
och för det andra har cafeterian i fråga nyligen lagts ned.
Men jag låtsats att det finns kvar, bara för att få ihop denna otroligt etiskt viktiga text )

Fortsättning.
.. Men inte nog med det. Framför allt finns det jättegoda baguetter och piroger till ett
förmånligt studentpris av tjugo kronor. Kanon om det råkar vara ärtsoppa eller blodpudding
som egentligen serveras på middagsbordet.
Sen kommer den lilla haken med betalning. Det kostar ju pengar att välja andra alternativ.
Det är som med all valfrihet.
Det kostar hela tiden att välja bort det du inte vill ha (exempelvis ärtsoppa).
Och det är jag beredd att göra vissa dagar.
Att välja bort det äckliga till förmån för det goda, mot en avgift.

Men sen finns det människor som inte har råd att köpa baguetter.
To bad.
Då får man helt enkelt trycka i sig lite ärtsoppa, och gå hungrig resten av dagen.

Och sen kan jag lämna matsalen mätt och belåten.
Ändock kvarstår problemet med den äckliga maten.
Ändock serveras ärtsoppa till dem som inte har råd att köpa baguette.

Det är baksidan av valfrihet.

Istället gäller det att försöka lösa problem tillsammans.
Jag, och alla andra som har råd att köpa baguette, får helt enkelt bidra.
Vi får tillsammans lägga pengar på bättre skolmat.
Då kan alla äta kötbullar och potatis.
Alla blir mätta och belåtna.
Ingen får baguett, ingen får ärtsoppa.
Men alla får det hyfsat bra.

Det är rättvisa!