Emilbloggar

När man besöker Willys (ja, jag får betalt för produktplacering) för att handla mat, kan man även passa på att läsa kvällstidningar i kassakön.

Med aftonbladets utomordentliga nyhetsvärdering hamnade Daniels felparkering på första sidan, Mugabes Zimbabwe fick alltså kliva undan till förmån för denna viktiga nyhet.

Inte för att det rör mig. Jag vet att det fungerar så.

Jag tänkte istället ägna inlägget åt kungahuset i allmänhet.

Jag diskuterade en gång i tiden med någon från liberala ungdomsförbundet, som påstod att kungahuset visst var demokratiskt. Man slutar aldrig att förvånas över liberaler som så stolt flaggar med sin liberala paroll, utan att vara det minsta liberala när det väl kommer till handling.

Populistiska ungdomspartiet, kan man välja att kalla dem.

Om är det på det humöret.

Nä, om kungahuset ska representera Sverige, och om kungahuset ska vara en demokratisk institution.

Då tycker jag att en folkomröstning ang. Viktorias giftermål vore rimligt.

Jason Diakité aka Timbuktu är en hyvens kille.
Bara för att han inte spelar live i sommar, skänker han helt sonika bort en live-platta till sina fans.
Finns att ladda ned här.

En sömnlös natt, som råkade vara igår, satt jag och slösurfade på ekonomisidor. Jag läste att Ikea-grundaren Ingvard Kamprad drog in 3,5 miljarder år 2003.

Det är ganska mycket pengar.

Man kan räkna lite på det hela, dela 3500000000 med 356, och få fram att han tjänar ca 9589041 kr per dag. Man kan dela 9589041 med 24, och få fram en timlön på ca 399543 kr.

Vidare kan man dividera 399543 med 60², för att på så sätt få fram en sekundlön.

110 kr per sekund.

Tänk er nu in i det faktum, att medan ni bara har slöat framför datorn och läst Emils blogg, har Kamprad dragit in 4000 spänn.

Det åskade ordentligt i natt. Blixt och dunder.

Jag antar att ni har hört det här om att antal sekunder emellan blixt och dunder ska representera antal kilometer bort som blixten inträffar.

Finns det någon vetenskap i det?

Precis en kilometer per sekund. Låter inte det för enkelt för att vara sant?

Om man utgår från att blixten och åskan inträffar samtidigt, så bör det innehålla någon logik då ljusets hastighet är mycket snabbare än ljudets.

Kan ingen räkna på det där?

Fysiker som ni är!

Nu har årets midsommarhelg gått till ända. Det händer varje år, det är svårt att undvika av någon outgrundlig anledning.

Och nu på 2000-talet har antagligen de flesta varelser här i detta avlånga land, insett att Prips blå-idyllen mest är en vision. En science fiction-serie.

I verkligheten är det regn som gäller på midsommar. Regn och fylla.

Men jag vill inte att ni ska skylla på miljöförstörelse och växthuseffekten.

Jag vill inte höra att det är 80-talsfrisyrer med alldeles för mycket freongas som ligger bakom. Inte heller att det skulle vara industrialiseringens baksida.

Det är fan EU:s fel!

Ni som känner mig, vet att jag är en sån där härligt positiv kille, som alltid försöker se saker och ting från den ljusa sidan.

Och då Dn och andra riktiga tidningar rapporterar om att FRA-lagen nu är genomröstad, väljer jag därför att se det hela positivt. Jag bortser med andra ord från sånt där med personlig integritet, möjlighet till åsiktsregistrering,  att medlarfriheten och därmed tryckfriheten hotas, och allt annat sånt där tråkigt som FRA-lagen för med sig.

Jag koncentrerar mig istället på de positiva sakerna, främst den att alliansen har svikit samtliga av sina liberala väljare, och därmed kommer åka på storstryk i valet 2010.

Har vi tur kostar frågan Folkpartiet sitt riksdagsmandat.

Och glöm för all del inte alla de terrorister vi kommer fånga genom att läsa mail, och avlyssna telefonsamtal.

Jag fick nyss ett sms från den mest musikfascinerade vännen av dem alla.
Redan tidigare i veckan har jag fått meddelande som "Jag står en meter ifrån Pete Dorty", och sånt där, och det är klart man blir lite avundsjuk.

Dagens meddelande slog dock Babyshambles med hästlängder.
Idag presenteras Way out west's ofattbara drömbokning - NEIL YOUNG.

Jag som i otal år har lovat mig själv, att bara han kommer till Sverige ska jag banne mig se honom. Rockkungen himself.

Det känns bara lite halvtråkigt att jag fyller arton i november.

Enligt senaste Sifo-undersökningen har nu Sverigedemokraterna ett väljarstöd på 4,2 procent, och får därmed mandat i riksdagen.

Det känns ju halvbra bara.

Men då alla vet att Sverigedemokraternas stöd huvudsakligen kommer från industriarbetande skåningar, med volvokeps och för mycket fritid, kanske det är tid för oss att återge Skåne till dess rättmätige ägare - Danmark.

Regeringen brukar ju nämligen tycka om att skjuta problem ifrån sig, så det ska väl inte vara några större problem med att övertyga Reinfeldt och hans mannar.

För oss snåla smålänningar blir det dessutom bara en timmes tågresa till billig öl.

Så var första em-matchen spelad, och här sitter vi blyga, förnäma svenskar, och äntligen vågar jubla lite. Zlatans mål var förstås inte att leka med, och jag tänkte använda min tid i det offentliga rummet här, till att hylla vår konung. Givetvis inte Kalle, den gamle räven, utan Zlatan Ibrahimovich.

Han är nämligen större än vad vi någonsin kommer att få uppleva inom svensk fotboll. Nog för att han inte gjorde någon överdrivet bra match igår, förutom ett mål som får självaste Ronadinhio att blekna av avund. Och nog för att han inte, innan gårdagen, hade gjort mål i landslaget på två år. Men som han avgjorde Serie A, det gör bara en stjärna av allra högsta sort. Att vara skadad, hoppa in som avbytare i sista matchen, gå in och göra två mål på egen hand, och därmed avgöra hela Seria A. En av världens bästa ligor. Det gör bara Zlatan.

Och han är större än så.

För faktum är att han är minst lika viktig utanför fotbollsplanen, som på. Det går inte att föreställa sig hur viktig killen är, för de hundratusentals invandrarungdomar i svenska förorter. Han är en förebild, och någon att se upp till, precis på samma nivå som brasilianska gatubarn, ser upp till sina stjärnor.

Dessutom är han en alldeles perfekt bild av mångkulturen, och fungerar som ett stort utsträckt långfinger åt alla inskränkta Sverigedemokrater. För han är ju så osvensk. Så härligt osvensk, med sin självsäkerhet, sin sarkasm och sin lättsamhet.

Efter matchen igår fick Kalsong-freddi frågan om hur länge man kan njuta av en seger.

Svensk som han är, slänger han ut sig klyschor, om att "Ja, det blir ikväll och inatt, sen måste man ladda inför nästa match."

Zlatan på samma fråga svarar istället med ett flin: "Njä, det är bara att njuta tills nästa match börjar."

Och nog kanske exemplet är dåligt, men det finns en avgörande skillnad i kulturen.

Det har hänt en hel del intressant på nyhetsfronten den senaste tiden. Till exempel har årets mest långdragna och onödiga valprocess gått mot sitt slut. Barack Obama har utropat sig som segrare, och därmed presidentkandidat för Demokraterna.

Och nog för att valet i USA är viktigt, det handlar ju inte om a-kassa i amerikanska val, det handlar krig, så känns det oerhört onödigt. Obama och Clinton har ju åkt runt i månader, och tävlat om vem som kan anlita bäst pr-byrå. Uppenbarligen hade Clinton en lite tunnare plånbok, så nu är det alltså Obama som ska vara Demokraternas presidentkandidat.

Och den här tvisten har varit lika onödig som hockey-vm.

Alla tänkande kreatur, med IQ över 62 kan ju nämligen räkna ut att det inte spelar någon som helst roll.
Barack Obama är svart, och Hillary Clinton är kvinna.

De har lika stor chans att vinna som en daggmask.

Och sen har det hänt massa mer spännande saker, som jag egentligen inte orkar skriva om denna vackra sommarkväll.

Regeringen har konstaterat att det är för många sjukskriva exempelvis. Och då kan man ju antingen satsa på arbetsförhållanden, social kontakt, frisk- och sjukvård och så vidare. Eller så kan plocka bort sjukförsäkringen, då sjunker antagligen antalet sjukskrivna i försäkringskassans databas.
Och vips, så har man löst det problemet.

Då kan man istället lägga kraft på att blogga. Det är roligare.

Åsikterna om mannen, myten och legenden Che Guevara går isär lika mycket som tänderna på en utvandrande smålänning. Man kan kalla honom hjälte, och anspela på hur han kämpade för rättvisa och frihet. En förebild att se upp till, precis som Allan Edwall.
Annars kan man kalla honom för en brutal mördare, hänvisa till mord och dra paralleller med Josef Stalin.
Och att det är stor skillnad mellan Edwall och Stalin, det förstår ju till och med dryga sportintresserade folkpartister.

För att vara korrekt, ska jag inte gå in på personliga åsikter, utan bara konstatera att man kan uppfatta historien olika. Att åsikterna kan variera brutalt. Vad man däremot inte kommer ifrån, hur man än reflekterar, är att Che var, och förblir världens snyggaste man. Och jag antar, i min vilsenhet, att bilden här nedan får alla pubertetpasserade kvinnor att ramla av datastolen. Kanske slår ni i bakhuvudet, svimmar av, och drömmer om något erotiskt djungeläventyr. 
Eller så sitter ni kvar.
Tittar, tittar igen och förstår verkligen inte vad som ska vara snyggt.

Det vore ju lika galet som att påstå att sport är viktigare än politik.
Som att påstå att knäckebröd är mjukare än frallor, eller att hävda att Per Gessle kan skriva texter.

När ni gick och la er igår, efter en hård kväll på krogen, hade ni antagligen ingen aning om att jag skulle blogga om Talang 2008 idag. Det är så det fungerar i livet, man lär sig något nytt varje dag. Idag lär ni er att även jag har sett ett par avsnitt av Talang 2008.

Egentligen går det ju emot mina principer att titta på amerikaniserade familjetävlingar på Tv4, vars enda syfte brukar vara att få H&M att sälja underkläder.

Men som ni kanske vet har även Kungen blivit folklig, börjat åka pendeltåg osv. Då kan även lilla jag sälja min själ till familjen Persson, för en timmes underhållning på fredagskvällen.

Jag har inget emot Talang, det är det jag ska försöka få fram här. Om man då bortser från att det sänds på fyran, och att man böjer sig för Bert Karlssons främlingsfientliga fräckhet. Och allt sånt där som hör dagens tv till.
Då är det riktigt mysigt. En trevlig programidé helt enkelt, något av en jättestor Roliga Timmen. Och det är ju roligt. Minst sagt.

Allt tack vare den ökände trollkarlen Tobbe. Det är han som ÄR Talang. Det är han som gör hela programmet, han verkar så snäll. Kan liksom berömma folk för vad de faktiskt kan, inte enbart klaga på det de inte kan.

(Sån är ju inte jag, tyvärr, men jag jobbar på det. Just nu har jag semester.)

Men har ni någon gång sätt denne Tobbe Trollkarl trolla?

Jag har det inte, kan jag avslöja. Jag tror nämligen inte att han kan trolla, han har nog köpt sig titeln Trollkarl. Säkert genom H&M-aktier.

Det är ju nämligen Ingen som har sett honom trolla. Eller hur?

Hur som helst, tänkte jag skriva att det fanns en kort-trollkarl med i programmet.

Han var duktig. Väldigt duktig.

Det fanns också en jonglör.

Han var minst lika duktig.

Sen fanns det en kvinna som spelade piano så innerligt känslosamt att det blev magiskt.

Och så fanns det en Gessle-wannabe som totalt saknade talang. Jag känner 20 personer som sjunger 20 gånger bättre än honom. Dessutom var han lika kaxig som Bert.

Och så var han ung som en pormask.

Det är ett problem faktiskt. Hon som vann, någon tjej på elva år, var definitivt för ung. Jag lovar er att det inte är nyttigt att vara känd som barn. Att dessutom vara med i ett program där man bedömer folk med JA eller NEJ är ännu sämre.

Man borde inte få vara med som barn.

Fast nu räddar Tobbe henne från knarket, jag lovar er. Den snälle trollkarlen Tobbe.

Så, nu har jag varit tillräckligt folklig för i år.
Tack och god natt.

Förresten tänkte jag passa på att skriva om några rappande stockholmskillar som kallade sig något, jag inte minns. De var också duktiga. Det finns dock en avgörande skillnad mellan Snook och Timbuktu. Texterna.

Kan man bara skriva texter om bussar, ja då kanske Talang är rätta scenen.

Men om de lär sig skriva något som berör så kan de komma långt.

Eller, ja. Det är ju antagligen då man begränsar sin popularitet, men..

Godnatt.