Emilbloggar

Nu när namn som Fritzel och Engla ständigt upptar löpsedlarna, väcks genast debatten om dödstraff. Det finns någon cynisk tanke hos människor som gör att man år 2008 förespråkar dödsstraff. Eller, ja, just förespråkandet är väl begrundat, det cyniska ligger hos folk som egentligen är emot dödstraff. "Jag är emot dödstraff, men Fritzel tycker jag ska mördas." och "Jag är inte rasist, men man ska akta sig för muslimer."

Orden hörs alltför ofta i inofficiella sammanhang.

Och jag tänker inte gå in på argument om varför dödstraff är fel, och absolut inte hör hemma i en demokrati, det hoppas jag ni förstår. Akademiker, som ni är.

Nä, jag tänkte presentera en tanke som jag har gått och funderat på ett tag. För ni känner ju alla till att våld föder våld.
Att Fritzel låser in sin dotter i källaren och våldtar henne under 24 år, kan aldrig ursäktas. Det är en vidrig handling. Men om man rotar i kriminellas uppväxt, så hittar man nästan alltid en förklarande, och förmildrande omständighet. Ingen ursäkt, absolut inte, men ändå någon form av förklaring.

I Fritzels barndom hittar man vardaglig misshandel hemma. Man hittar i hans Österrikiska barndom en tidig ockupation av Hitler.

Och en uppväxt under andra världskriget kan aldrig sluta bra. Det förstår ni själva. Men det jag ville visa var att allt bygger på vart annat. Andra världskriget hade sin historia i första, osv. Tyskland har ju aldrig riktigt återhämtat sig från första världskriget egentligen, inte förrän på 90-talet.
Aja, det är en annan historia.

Ja, och barnmisshandel utmynnade i att Fritzel våldtog sin dotter. Allt har sin orsak.

Och såhär långt är ni antagligen med mig. Det är ganska självklart att en hård uppväxt, för med sig en hård människa. En uppväxt fylld med ondska, skapar oftast onda personer. Inte alltid, men ofta.

Ja, och så till min tanke.

Jag tror att det finns en gräns någonstans, en kurva, som visar var människor går över från det onda till det goda. När man blir slagen som barn, blir man kvinnomisshandlare som vuxen. Blir man överöst med kärlek i sin uppväxt, blir man oftast en god människa. Men jag tror att om man utsätts för tillräckligt mycket ondska, så blir man också en god människa. En genomgod människa.

Jag tänker återigen på andra världskriget, och förintelsen. Överlevande från koncentrationslägren har sett så mycket ondska man kan föreställa sig, att man tar ordentligt avstånd ifrån det. Man blir god.

Fritzel blev misshandlad, han blev ond.
Hans dotter som har suttit inlåst och blivit våldtagen i 24 år, har sett så pass mycket ondska att hon antagligen inte vill att ondska ska drabba någon annan. Hon blir god.

Ja, så tror jag att det kan vara. Vad tror ni?