Emilbloggar

En kan ju säga vad en vill om tv. Exempelvis att de som skriver "teve" utan ironi borde skjutas. På en skottkärra fram visserligen, men ändå skjutas liksom.
Annars kan en också nämna att det som sänds på tv inte brukar vara så mycket att hurra för. Låt oss säga att licenspengarna vore en slant i sjön om det inte vore för På Spåret.

SLUT PÅ INTRODUKTION. NU TILL SAK.

Följande klipp vågar jag nämligen, så här i kristallentider, utse som det absolut bästa som någonsin visats på tv. Top comedy med versalt TOP, så att säga. Titta, skratta och njut för er själva denna lördagkväll. Det kan ni vara värda.

Av någon dum anledning sitter jag och bläddrar i boken Konstens historia, och fastnar vid ett kapitel kallat Makt och härlighet. Ett ganska klyschigt och väl använt uttryck, trots allt. Men allvarligt talat,  vad är det egentligen med det uttrycket som gör det så använt? Var finns logiken? Som om makt och härlighet någonstans skulle höra samman. Det finns väl inget samband där!
Ett mer rimligt uttryck vore väl något i stil med "makt och fötryck". TYP.

Det här är ungefär vad jag orkar skriva nu, förstår ni. Har ju knappt någon dator för tillfället, så det här får banne mig räcka. Eller ja. Jag kan även skriva att Pär Zetterberg stavar Per med Ä. Pär. Hur fult är inte det?

Vad är nu grejen med mobiltelefoni och ständiga problem? Var finns det absoluta sambandet? Jag vet att ni är med mig här; alla som någon gång har ägt en mobiltelefon vet att de aldrig håller. Med undantag för den gamla goa 3310, som håller för allting. Det är fint.

Hur som haver (ytterligare ett av mina favorituttryck, som ni kanske har märkt): Är det någon som har en gammal telefon till övers, låt mig veta!

Dricker frukostkaffe och skrattar åt den här bilden.
Det är lördag det, pojkar och flickor! En lördag som heter duga.

Jag känner att jag håller på att drabbas Alex Schulman-syndromet. Dvs. att bloggen på något sätt driver mig till små bittra elakheter, och detta egentligen emot min egen vilja. Det mesta Schulman av allt: jag ler åt det och tycker det är ganska roligt.
Det är ju absolut ett tecken på att jag måste sluta blogga. Ett annat är att datorn jag nu skriver på har extremt små knappar, vilket gör att jag skriver fel hela tiden. Dumt.

Nu: te och star wars! (obs: inte helt sant, men det vet ju inte ni. Eller ja, nu vet ni. Dumt)

Jag hade en liten vits på gårdagens tema också. Ett skämt och påhopp i ett, kan en säga. Mest ett påhopp kanske.
Anonymetet är för dyslektiker!

Vanligtvis brukar jag lovsjunga Ingvar Kamprad till skyarna, och hävda att han över huvud taget gjort det möjligt för svenska folket att bo. Jag ser det lite som att han uppfann huset. Innan Ikea kom bodde en väl mest i grottor.
Hur som haver. Idag tänker jag inte inte ägna mig åt lovsång, utan istället berätta hur den Ikea-katalog som idag damp ner i brevlådag ser ut. Spännande va?

Framsidan pryds, bortsett från en massa möbler, av de välformulerade orden "Vi lever alla lika olika".  Ett par ord som skulle kunna vara saxade från Olle Widestrands Smått & Gott, men det har jag förstås ingen uppgift om. Vad som är intressant med dessa ord är att Ikea här verkar vilja hänvisa till något slags FN-deklaration om mänskliga rättigheter. Ikea vill på något sätt framhäva vikten av att inte diskriminera någon pga kön, hudfärg, religion eller sexuell läggning, även om den ovannämnda frasen i första hand kanske syftar på inredning.
Men hur ser då Ikea-katalogen ut? Jobbar den för att förhindra diskriminering och för att krossa traditionella föreställningar av ovannämnda kategorier? Svaret är nej, nej och åter nej.
Om en studerar de bilder som finns i katalogen, finner en nämligen ganska snabbt att de egentligen inte bör höra hemma på 2000-talet. Nu rasar ju förstås katalogen på heternormativa bilder, men ett bra exempel är att det under kategorin Barnens Ikea inte går att hitta en enda biologisk man på bilderna. Det råder emellertid ingen brist på mammor som håller om sina flickebarn.

Ett annat roligt exempel finns på det helsvarta uppslaget s. 194-195: tre coola grabbar gör grabbiga grabbgrejer och hänger med sina skateboardpolare (inomhus!).
Nästa uppslag (s. 196-197): Hela sidan är rosa, och det sitter en ensam tjej på sin säng och blåser såpbubblor. PÅ RIKTIGT!

Övriga exempel lyder osv. osv. Ni kan ju titta själva, för jag vet att ni ändå tittar i Ikea-katalogen. Det är det som är så fint med Kamprad. Att han har lyckats med något som alla egentligen tycker om. Men, kära Ingvar Kamprad, du borde kanske tänka igenom de 1800-talsbilder som pryder ditt verk. Du har ett forum för att påverka - gör det!

Nu ska jag avsluta som Liv Strömqvist gör här:
OM nu kärnfamiljen är så jävla fet - varför behöver den då så mycket propaganda!? Kan man då inte bara softa och NJUTA av sin relationskonstruktion och hålla käften?
Varför sitter man inte bara och AVNJUTER kärnfamiljen som en gammal whisky?

En bra fråga som jag nu skickar vidare till er alternativt till herr Kamprad. Det väljer ni själva.
Tack för kaffet.

Förut hade jag ett så fint inlägg på gång, en kanonspaning som lät ungefär så här:

Av den underbara Spotifyreklamen att döma, har det i helgen varit Way Out West festival (observera att det inte är någon särskrivning). Och sannerligen finns det fler saker än varför Florence Valentine fick spela, som förundrar mig. Jag är nämligen inte helt på det klara med de ekonomiska förhållandena.
Eftersom jag har inside information from the artistbransch, vet jag att Jerry William begär 350 000 för att leka mr. Rock'n Roll i 75 minuter. Hur någon kan vara villig att betala det priset, ska jag inte gå in på. Istället ska uppgiften få stå för något slags fingervisning om hur mycket Way out west fick betala för Arctic Monkeys och Glasvegas. Vi kan väl anta att det var mer?

Det intressanta här är inte hur någon kan vara värd denna summa, utan snarare var Way out west's pengar kommer från. Hur har de råd?

Ungefär så skulle inlägget ha börjat. Sedan skulle jag avsluta texten med att räkna biljettintäkterna, och hävda att det aldrig kunde räcka till artistutgifterna. Mitt versala statement skulle sedan ha varit något i stil med: SÄLJER DE SÅ JÄVLA MYCKET LANGOS?
Typ så i alla fall. Problemet med spaningen är att biljettintäkterna faktiskt räcker. 25 000x1345 blir jättemycket pengar. Det var trist. Trist att jag räknade så fel, hade ju varit ett fint inlägg annars. Nu fick ni nöja er med historien bakom istället. Mindre fint.

Okej. Jag ska fortsätta blogga ett tag till, och det enbart för att ha någonting att göra. Annars blir det bara häng på fejjan, och det är jag så jävla trött på. Till och med så trött att det var befogat att svära.
Det skulle visserligen kunna vara mitt liv jag är trött på, men det känns för bittert att erkänna. Istället skyller jag på blogg och facebook. Det ger nog självförtoende.

Jag har tröttnat på att blogga. Hjälp mig komma på vad jag nu ska göra med all min kreativa förmåga!

Ni sitter säkerligen och funderar över varför jag har infogat en print screen från facebook (ja, jag inser väl att ni inte bryr er, men nu började meningen så - det får den göra). Försöker han månne skryta med att han är vän med någon Matilda, eller är han bara för lat för att orka skriva ett riktigt inlägg? Så tänker ni nog.
Sanningen är att inget av alternativen är rätt. Varför jag har infogat denna bild är helt enkelt för att namnet Josefin Beckasin ligger för bra i munnen. Smaka på det - J o s e f i n  B e c k a s i n. Det är ju för bra för att vara sant. Aldrig förr har väl ett för- och efternamntilltal varit mer adekvat. Det är ju underbart!

Obs: om denne Josefin Beckasin, mot förmodan, skulle läsa här ska jag klargöra att jag inte på något sätt hånar dig för ditt namn. Snarare hyllar. Har aldrig stött på någon med ett så bra namn. Tack, Josefin Beckasin!

Funderar på om jag ska skriva något om det här med utskänkningstillstånd. Kanske ska jag börja ett inlägg med den klassiska frasen vad är grejen med utskänkningstillstånd. I sådant fall ska jag framhäva att det faktiskt bör handla om att skänka saker, och att en då inte kan ta 50 kronor för en öl.
Men nej, det är väl inte värt det. Istället ska jag skriva att jag återigen surfar på dn.se i syfte att få läsa ytterligare ett utspel av von Holstein. Så jag får något att skratta åt, tänker jag. Är ju brist på sånt annars.

Nu: Skogspromenad i min ensamhet.

Är inte helt säker på att jag orkar skriva något idag, men jag tror att det skulle bli humor av att bara fotografera mig i nuläget. Inte för att jag ser särskilt spexig ut - jag är inte direkt festivalklädd trots att jag faktiskt varit på festival i helgen och sett både Melody Club och Black Ingvars. Troligtvis har allt varit ironiskt, men det är ju hela jag nu för tiden - utan för att jag antagligen ser ganska tragisk ut. Om jag är deppig för det? Knappast, tragikomik kan ju vara det allra finaste.
Hur som haver tänkte jag få fram att jag inte kan fotografera mig själv. Anledningen är den enkla att jag inte vet hur jag får igång min web cam (obs: använder ordet web cam för att verka hip och ungdomlig). Nu ska det kanske tilläggas att jag inte är helt säker på att jag har en web cam. I annat fall undrar jag varför det sitter en klisterlapp med just texten "web cam" på min dator. Kan visserligen menas att datorn är kompitabel för att kunna använda en extern web cam, men det känns som att det i sådant fall lika gärna kunde finnas en klisterlapp med ordet "mus".

Så, nu har jag skrivit en massa text som inte varit så himla intressant, kan jag tro. Därför ska jag nu skriva något roligt som avslutning. Här följer det:
Om en söker på "webbkamera" via wikipedia står det förstås en massa fakta om vad en webbkamera är, hur de används osv. Helt enkelt information som kan vara bra att veta i webbkamera-sammanhang. Det roliga i wikipedias artikel är istället den otroligt malplacerade meningen "Pornografiska internetsajter har också, mot betalning, direktsändningar via webbkameror". Låt oss säga att mothugget bör börja med ordet relevans.
Det var en smårolig detalj jag tänkte delge er. Observera ordet smårolig, för mer än så vet jag inte om det är. Vad som däremot vore top comedy är att efter den pornografi-tipsande meningen infoga en källa.
Det vore top comedy, gott folk. Det vore det.

VARFÖR LÄSER INTE SVERIGES RADIOS LEDNING MIN BLOGG!?
JAG FÖLJER JU RING P1 PÅ TWITTER!

Om ni regelbundet läser här, kanske ni minns att jag för ett tag sedan försökte sälja ett skämt. Det gick uppriktigt talat ganska bra. Jag fick hela två potentiella köpare, varav en visserligen ville betala i natura. Men natura är också en betalningsmetod, som jag brukar säga.
Hur som haver tänkte jag nu utöka min försäljning och ge mig på företagsskämt. Det är väl trots allt hos företag som de verkligt stora pengarna finns.

Dagens skämt är specialskrivet åt Sveriges Radio och består egentligen bara av två ord: Pod Pot. Två ganska roliga ord om jag får säga det själv. Och det får jag såklart, det är ju min blogg det här.
Hur exakt det ska användas? JAG VET INTE! Är väl ingen expert heller, men det är en bra och rolig grund att stå på. Kanske ska P3 någon gång sända en halvseriös dokumentär om Kambodjas 70-tal. Då kan det komma till användning.

Jag vänder mig alltså i första hand till Sr.se - alternativt fulradio.se, ni kan få skämtet gratis. Ge mig ett bud!

Ni som läser dn.se (förhoppningsvis inte så många av er) kunde idag läsa att twitter tvingades att stänga ned på grund av övertrafikering. Twitters grundare Biz Stone (obs: jag tänker inte kommentera namnet) beskriver det hela som "en attack, iscensatt för att få tjänster ur funktion".
ÖVERREAKTION, säger jag då.
Allt jag ville var att sprida den otroligt härliga nyheten om att Ring P1 faktiskt twittrar. Det var ingen attack, det var en kärlekshandling.

Nytt stycke.

För att ni ska få en inblick i hur härligt det är att Ring p1 twittrar, följer här några exempel ur deras loggbok:



Det är roligt, ge mig det? Eller förresten: Ge p1 det!

Nu ska jag skriva ett sådant inlägg som jag skrev på min förra blogg. ALLTSÅ FÖR TRE ÅR SEDAN! Då kunde det se ut enligt följande:
Är inte rastlös ett ganska konstigt ord? Dissekerar en det kommer en rimligtvis fram till att det betyder att en saknar raster. När en är rastlös är det ju precis tvärtom! En har ju för mycket rast. Slutsats: Ordet rastlös saknar logik.

Typ så skrev jag år 2006. Tur att jag mognar.

Vad är det här fenomenet med facebook-uppdatering via mobilen? Har alla människor helt plötsligt investerat i iphone?
(Observera här två saker: iphone är en obetald produktplacering. Frågan är en stilla undran, inget påhopp).

Nu: Lära mig allt om hip hop, duscha och skriva en annan grej om fejjan som jag aldrig orkat göra tidigare.
På återseende.

En god vän till mig brukar skratta gott åt det faktum att det finns en Arn-festival i Skara. Inte bara för att Skara verkar föda märkliga påhitt efter märkliga påhitt, utan främst för att en Arn-festival kanske inte är det allra fräschaste 2009.
Jag tänker i alla fall i följande banor: Om det kan anordnas en Arn-festival måste väl även en Ernst-festival kunna anordnas. Därför undrar jag nu om det finns något intresse kring att hylla allas vår Ernst Kirchsteiger med en gemytlig festival. Är det så?

Exakt hur en Ernst-festival ska gå till har jag inte klurat ut ännu. Grundkonceptet måste väl vara att alla besökare går omkring barfota och bara är allmänt mysiga. Därutöver torde spelutrymmet vara ganska brett. Kanske räcker det med barfotapicnick och festliga citat upptryckta på t-tröjor för att göra en kväll?

Nå, har ni några förslag? Hur genomförs detta på bästa sätt? Och som Ernst själv sa "Varför gå den logiska vägen när det finns så många andra vägar?"

Då jag inte har något annat för mig, sitter jag och slösurfar mest hela tiden. Till min förvåning möter jag följande rubrik överst på Svenska Dagbladets förstasida: Beslagen av kat ökar. Eftersom min privata image är inställd på "seriös och allvarsam", vill jag inte ta upp drogproblem här på min blogg. Diskussioner kring missbruk gör sig bättre kring matbordet. På min blogg vill jag istället göra comedy av Svenska Dagbladets rubrik.
Hur gör en då det?
Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och agera enligt följande princip: print screen + photoshop. Därefter kunde en bildpublicering varit på sin plats, och jag hade haft en nyhet rubricad "Beslagen av katt ökar". Enkelt? ja. Roligt? nej.

Istället klistrar jag in ett youtube-klipp hämtat från den lysande tv-serien Fråga Anders och Måns. Enkelt? ja. Roligt? Huur roligt som helst.

Kallas en filt filt även om filten inte är gjord i filt?

Det är nu två dagar och två timmar sedan jag senast skrev ett inlägg. Tumregeln för att få kalla sig bloggare är ju att en skriver varje dag. Annars kan en ju lika gärna kalla sig för publicist, journalist eller annan valfri prettotitel. Och sen kan en väl flytta till hjärtat av Österlen och dricka rödvin hela dagarna. Det ingår nog i samtliga prettotiltlar.
Hur som haver. Vad jag skulle skriva var att jag inte behöver skriva på ett tag. Anledning: mitt förra inlägg om Fredrik König var för bra. Det räcker en hel vecka.

Nytt stycke.

En annan rolig grej med RFSL är att organisationen numer heter "RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter". Med den informationen i åtanke blir nämligen RFSL en förkortning som får EMD att framstå som helt normal.