Nytt in lägg.
Jag har på senaste försökt att avvänja mig vid fenomenet särskrivningar. Alltså inte försökt att sluta skriva isär, för det gör jag ganska sällan, utan försökt att inte störa mig på att folk skriver isär. Jag har någonstans insett det löjliga i att påpeka att det heter jättebra, när även jätte bra förstås fullt ut.
På mitt nationella prov i svenska skrev jag om just detta. Att språkets funktion inte kan vara annan än att kunna kommunicera, och att kommunikationen fungerar om en förstår varandra. Med andra ord försökte jag framhäva att särskrivning borde vara fullt acceptabelt.
Nu har dock en god vän till mig träffat en kvinna som särskriver Falkenberg. Falken berg.
Det kan inte vara okej.
Måste förresten påpeka att det är väldigt tråkigt att begränsa språkets funktion enbart till kommunikation. Språket kan ju givetvis även vara ett konstverk. I sådant fall blir konsten ganska ful om en särskriver. Fulkonst.
Ja, eller ful konst. Men det är svårt det där, hoppas att man slutar störa sig snart.
Men om man nu ska skriva så blir det bra mycket roligare att läsa en korrekt, flytande text än något som gör att man hela tiden reagerar på hur kasst den är skriven - för reagerar gör man, vare sig man vill eller inte.
Fast om man snackar med en vän över internet så är det ju inget att bry sig om, true.
