Emilbloggar

Jag såg "I Dylans hjärta" på svt precis.
Givetvis var det på svt, inbilla er inte att tv3 skulle sända något kulturellt.
"Bygglov" då kanske? Eller "Hej här kommer vi och städar".

Aja, jag har inte tänkt att skriva något mer idag. Det är ju trots allt söndag och därmed vilodag.
Så jag publicerar bara ett par väl valda ord. Bob Dylan, översatt till svenska av Ulf Dageby.
Tror jag. Det kan vara Totta Näslund också.
Hur som.

"Om idag inte var en ändlös landsväg
om inatt inte var en krokig stig
om imorgon inte kändes så oändlig
då är ensamhet ett ord som inte finns"

Tack och godnatt.

Då wikipedia är grundat på omtanke om mänskligheten, är T9 grundat på idioti.

(Och för er underutvecklade människor som fördriver tiden med att läsa Emils blogg,
istället för att skaffa er kunskap genom wikipedia, kan jag berätta att t9 är en smsfunktion.)

Ja, hur som.

  Min kära mamma var och inhandlade dagligvaror av alla dess slag.
Självklart satt både jag, min syster och min pappa hemma.
(Man är väl ingen feministförespråkare heller?)

Nä, vi var hemma. Mamma var och handlade.

  Och med tiden märker vi att saker fattas här hemma.
Saker som vi bara måste ha, och som antagligen mamma inte kommer köpa.

Så vi kommer överens om att ringa.

Eller rättare sagt, min syster tvingar mig att ringa.

Lat som jag är, listar jag ut att det går snabbare att skriva ett sms.

"Hej, Köp tvål och gurka!".

Smidigt och koncist.

Trodde jag.

Det visar sig vara allt annat än smidigt.

För inte finns så ovanliga ord som "tvål" och "gurka" med i t9:s fantastiska ordlista.

Krossning av elefant var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för de
som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, och särskilt i Indien.
Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder, eller tortera fångar
på offentliga avrättningar.
De tränade djuren användes antingen för att döda ett offer omedelbart eller
tortera dessa sakta under en längre tid.

Wikipedia - Källan till kunskap!

Nationen Kina är mer aktuell än på länge. Sommar-OS hägrar och folk börjar ställa sig frågan om man bör stötta en militärregim (ja, man får säga så) som Kina. Om man bör stötta ett land vars skillnader mellan rik och fattig är större än avståndet mellan Hurghada och Haparanda. Det dyker upp demonstranter i varenda stad som os-facklan far igenom. Nu senast i Paris lyckades aktivister släcka den symboliska facklan. Facklan som ska vara en symbol för fred, vänskap och framsteg ansågs av dessa inte avspeglas i årets värdnation.

   Så ska vi svenska, civiliserade och kloka människor, sätta press på Kina genom en bojkott av Os? Ni vet Kina är inte att leka med (Jag menar, man får ha jävligt bra fantasi om man ska roas av att leka med ett land.) Kina är inget Sverige, de facto. De har dödsstraff, de har politiska fångar, ingen yttrandefrihet, diktatur. Listan kan göras lång.

   Men jag tycker att diskussionen är något vinklad. Det finns även bra saker med Kina, det glöms bort.

   De har exempelvis väldigt billig arbetskraft.

   Så jag tycker snarare att vi bör tacka Kina. Tacka den där Hu Jintao eller vad han heter. Tacka för att det är förbjudet att bilda fackföreningar där nere, tacka för att man inte får löneförhandla och tacka för att han sitter på all makt. Det är ju tack vare honom som jag kan sitta här hemma och skriva på en dator för 5000 kr.

Tack vare honom som jag har råd med en mobiltelefon, ett kylskåp och en platt-tv.

Made in China, ni vet. Det är ju så billigt och bra.

   Och sen klagar folk på att han Hu Jintao inte bryr sig om folket. Herregud vilken löjlig anklagelse. Okej, han kanske inte tänker jättemycket på kinesernas bästa. Men han tänker på oss, vi stackars fattiga människor i västvärlden. Det är ju jättesynd om oss verkligen.

   Han är ju så snäll och låter oss köpa billiga Cheap Monday-kläder genom H&M.

Ska vi då bojkotta Kina? Spotta Kina rakt i ansiktet och säga "Fuck you, jag vill inte ha billiga kläder eller fina klockor. Jag är inte tacksam för att jag får köpa en mobiltelefon för en tusenlapp, fast den med rimliga löner och arbetsförhållande skulle vara minst fem gånger så dyr!"

   Ska vi komma med så löjliga argument? Är verkligen alla människors rätt till ett värdigt liv viktigare än en billig, bra fungerande mobiltelefon? Nä, precis.

   Nu åker vi ner till Kina i sommar och tackar och bockar.

Jag sitter framför youtube och kikar på stand-up-klipp.
Och, Nej, det är inte det enda jag har gjort idag.
Det är lätt att tro kanske, mina dagar är nämligen ganska meningslösa.
Men idag var det fint väder, så jag har faktiskt varit ute, en stund.

Men nu sitter jag framför datorn, dricker kaffe och äter glass. Lidl-glass.

Och i detta nu konstaterar jag att Stand-up-comedy, som det heter, kan vara fruktansvärt roligt.
Jag har annars ganska svårt för humor.
Alltså komersiell tv-humor, likt Parlamentet och American Pie.
(Inte för att jag har sett det sistnämnda, men jag antar att det är tråkigt. Och man får anta.)

Men stand-up är ta mig fan finkulturellt. Det är humor.

Nu har jag ju visserligen lika mycket erfarenhet av stand-up
som kineser har av bra arbetsförhållanden.
Men ändå.
Jag tycker att det är roligt, de facto.

Sen kanske jag ändrar mig om jag faktiskt går och tittar på lite,
och märker att 90% består av underlivsskämt.
Men det är en annan sak.
För nu, framför datorn, nu skrattar jag.

Världens matpriser skjuter för tillfället i höjden.
Osten här till höger kostar exempelvis nästan 80 kr/kg.
Hörde ni!? 80 svenska jävla kronor! För en ost. Det är ju rena rånet!

Så kan man tänka.
Och just så tänker jag ang. skolans kaffe. Det är både dyrt och relativt äckligt.
Så jag brukar beklaga mig och mumla något om att jag minsann ska stå emot.
Pionjera den fackliga kampen för gratis kaffe. Det är fan en mänsklig rättighet, tänker jag.
Gratis sjukvård, Gratis utbildning och så gratis kaffe.

Men det är bara i mina tankar.
Jag tar allt upp min plånbok och slänger fram en tia på disken.
Det funkar ju för mig.
Matpriserna är dyra, men helt klart överkomliga.

De som drabbas av dyra matpriser är varken jag eller min granne Rolf.
Nä, de som verkligen drabbas är, som alltid, vad det än gäller, de allra fattigaste.
Det vill säga kenyaner och andra u-landsmänniskor.
Det är de som svälter, inte jag.

Jag har dock en lösning på problemen.
En ganska naiv lösning, om man frågar dryga folkpartister.
Men ändock en väldigt effektiv lösning.
Förmögenhetsskatt som går direkt till bistånd.

En liten nyhetsuppdatering:

Reinfeldt har anlänt till Kina.
Först har han tittat runt lite på kinesiska muren och haft allmänt trevligt.
Kanske druckit lite te, plockat ris, fängslat några demostranter eller så.
Han kanske även har hunnit med att köpa några rolex-kopior, vad vet jag?

Men nu ska han i alla fall även ta upp miljöproblem och mänskliga rättigheter.
Och eftersom att Emil Jonsson fascineras lite av Kina väcks ju givetvis en del frågor inne i hans huvud.
(Huvudet som f.ö håller på att sprängas, likt en atombomb över Hiroshima.
Men sådana liknelser får man nog inte dra.)

Ja, dels varför Reinfeldt inte tog tåg istället för privat-jet?
Om han nu tar miljöfrågorna på så stort allvar.
Men kanske framför allt om han kan det kinesiska språket!?

Det känns som att det är grundkriteriet för att en resa till Kina ska vara lönsam.
Eller har han tänkt att använda sig av någon kinesisk tolk?
Det känns ju ungefär lika objektivt som Expressen..


Dagens Einstein:
"Världen är inte farlig på grund av de som gör skada,
utan på grund av de som ser det utan att ingripa."

Tack och godnatt.

Jag sitter med "Allans Alla visor", en cd-box med Allan Edwall, i handen.
Han är mysig har jag märkt.
Visorna är vackra och svängiga som få. Ja, han är bättre än det mesta för tillfället.

Det finns dock en sak som är bättre.
Och nej, jag ska inte skriva mamma, pappa eller dyl. Jag ska skriva om något ännu bättre.
Nämligen tuggummi.
Jag lovar er, det är lösningen på alla problem.
Såväl krig som familjerelationer. Såväl klädångest (jag har hört att sådant existerar) som bussförbindelser.
Ja, Alla problem helt enkelt.

Hur det går till rent praktiskt ska jag inte gå in på.
Istället ska jag visa en skön bild på herr Edwall.

Jag sitter och tittar på Håve vs Liinköping.
Inte för att jag bryr mig om vem som vinner, och inte för att det är särkilt roligt.
Nä, jag tittar mest för att alla killar i klassen pratar om matcherna. Hela tiden.
Så för att hänga med liksom..

Hur som helst. Jag kommer på mig själv med att tänka på allting annat än resultatet.
Jag sitter och funderar på spelarlönerna. Vem tjänar egentligen mest?
Jag sitter och funderar på reklamen. Varför filmas reklam av Falcon oftast? Är det uttänkt?
Jag sitter och funderar på arbetsvilkoren. Finns det regler för hur många minuter man får arbeta utan rast?
Jag sitter och funderar på invandrarpolitiken. Får man ha otal spelare från utlandet?

Ja, kort och gott, jag funderar på allting annat som inte rör resultatet.
Invandrarpolitik är ju viktigare, tänker jag.
Ett resultat är ju bara siffror, det spelar väl ingen roll.


Nä, som den kommunistjävel jag tydligen är, hoppas jag att Håve vinner ikväll.
Linköping vann förra gången, och för att det ska vara rättvist så ska alla vinna lika mycket!

Annars tänker jag inte vara med.

I vår kärt bevarade skolmatsal (egentligen en dansbana) har vi kommit
en bit på vägen vad det gäller valfrihet. Det finns inte bara vanlig mat.
Det finns även en liten cafeteria där man kan inhandla konfektyr av alla dess slag.

(Nu ljög jag egentligen. För det första finns det inte konfektyr av alla dess slag,
och för det andra har cafeterian i fråga nyligen lagts ned.
Men jag låtsats att det finns kvar, bara för att få ihop denna otroligt etiskt viktiga text )

Fortsättning.
.. Men inte nog med det. Framför allt finns det jättegoda baguetter och piroger till ett
förmånligt studentpris av tjugo kronor. Kanon om det råkar vara ärtsoppa eller blodpudding
som egentligen serveras på middagsbordet.
Sen kommer den lilla haken med betalning. Det kostar ju pengar att välja andra alternativ.
Det är som med all valfrihet.
Det kostar hela tiden att välja bort det du inte vill ha (exempelvis ärtsoppa).
Och det är jag beredd att göra vissa dagar.
Att välja bort det äckliga till förmån för det goda, mot en avgift.

Men sen finns det människor som inte har råd att köpa baguetter.
To bad.
Då får man helt enkelt trycka i sig lite ärtsoppa, och gå hungrig resten av dagen.

Och sen kan jag lämna matsalen mätt och belåten.
Ändock kvarstår problemet med den äckliga maten.
Ändock serveras ärtsoppa till dem som inte har råd att köpa baguette.

Det är baksidan av valfrihet.

Istället gäller det att försöka lösa problem tillsammans.
Jag, och alla andra som har råd att köpa baguette, får helt enkelt bidra.
Vi får tillsammans lägga pengar på bättre skolmat.
Då kan alla äta kötbullar och potatis.
Alla blir mätta och belåtna.
Ingen får baguett, ingen får ärtsoppa.
Men alla får det hyfsat bra.

Det är rättvisa!

Om man får för sig att publicera en lista på vackra ord,
då kan man bara inte ha med "förgätmigej".
Titta på ordet FÖRGÄTMIGEJ.
Det är så fult det kan bli!

Om än betydelsen av ordet är lite småvackert, ni vet forget me ej.
Och sen kan hända att det är en vacker blomma, jag har dålig koll.
Men se på ordet. Dess uppbyggnad. Dess estetiska utformning.
Förgätmigej, visst är det borgeligt!?

Nä, morgonsol, där har ni ett fint ord. (om man stavar med litet m, vill säga)

Jag hade tänkt att skriva något riktigt ärligt och utlämnande ikväll.

En personlig text, lika öppen som Thåströms "Brev till 10:e våningen" eller
Annika Norlins "Är du fortfarande arg?".

Något i den stilen.

Något som berättar hur det verkligen ligger till.
Kanske något om att Emilbloggar mest blivit en ytlig fasad för att skymma
insikten i mitt riktiga liv. Eller något om att jag har gått blivit totalt likgiltig och
egentligen inte bryr mig särkilt mycket om jag vaknar imorgon eller inte.
Om att det inte längre spelar någon roll.

Fast, nej.
Det är ju Internet det här. Man ska inte lämna ut sig har jag hört.

Så istället ska jag skriva hur bra Wikipedia är.
Folk i allmänhet, och lärare i synnerhet säger att man inte kan lita på wikipedia.
Att det inte är någon säker källa.

Men de anar inte hur fel de har!
Wikipedia är nog det bästa vi har här på internet, tror jag.
Ett smidigt uppslagsverk som innehåller allt. Allting verkligen.
Allt från Lie Beis intåg i Yizhou till vad som räknas till Rysk husmanskost.

Att det dessutom drivs av all världens befolkningen kan man som socialist inte tycka är
annat än underbart. Det är ett bevis på hur mycket vi människor kan åstadkomma om vi
bara arbetar tillsammans.

Det gillar jag.

Sen gillar jag agnes också.
Hon är en bra kvinna.



MVH Emil Jonsson.
lördag 5:e april 2008
kl 22:33 

Det finns en paradoxal tanke hos vi människor med vänsterorienterade åsikter.
Man får nämligen kritisera USA hur mycket man vill.
Det hör till det dagliga arbetet att man skyller all ondska på USA.

  - Jag hatar USA! Speciellt deras president.

Det får jag gärna säga.
För USA är nationen som sparkar på de svaga och släpper bomber över civila i Irak.

Genom att kritisera USA står jag alltså på de svagas sida.
Jag står för åsikten att alla människor ska behandlas lika,
oavsett om man är rik eller fattig, svensk eller spanjor.

Men om jag däremot får för mig att kritisera exempelvis Somalia för allt dumt de gör.
Eller om jag kritiserar muslimer för att vara terrorister.

Ja, då är jag rasist. Man kan inte dra alla muslimer över samma kam.

Jag sitter och funderar på det faktum att jag faktiskt inte har duschat sen i måndags.
Jag vet inte, man kanske skulle göra något åt det.

Samtidigt är det ju en form miljöpolitisk aktivism.
Våga Väga Vatten liksom.

Å andra sidan blir man ju automatiskt även medlem i Våga Vägra Vänner.
Och det vill man ju kanske inte.

Dagens parantes: Vänsterpartiet i Tranås ökar med 50 % - Dvs. 6 medlemmar.

Med 82 år på nacken kände han att det var dags att lämna över.

Vissa trodde att detta var början på en demokrati, och därmed ett bättre samhälle.

Men givetvis röstade man ju inte om vem som skulle ta över.
Fidel lämnade istället godtroget över makten till sin lillebror Raúl, 78 år.

När detta blev offentligt surade kubakritiker världen över ihop.

"Suck, han är ju likadan. Det kommer aldrig bli någon demokrati på Kuba."
Ungefär så sa dom nog.

Men nu kan ju dessa idioter äta sig ur graven. För de anade inte hur fel de hade!

Kuba tappar nu Allting. Det går utför fortare än Nigariafallet för ön.

Allting som Fidel, Che och grabbarna hade byggt upp raserar nu denna broder och Usa-kramare Raúl.

Han släpper på alla tyglar.

Nästan direkt efter han tog över införde han någon ny form av jordbruksreform. Nu skulle helt plötsligt bönderna få köpa privata redskap att använda på åkrarna.

Och idag läste jag att kubanerna ska få bo på hotell. Alltså hotell!? Bortskämda satar!

Snacka om att jämlikheten snart är ett minne blott.

Och inte nog med det. Kubanerna ska även få köpa, samt använda, mobiltelefoner.

De kommer ju få cancer snabbare än de hinna ropa "Hasta la Victoria Siempre".

Snart får man väl säkert säga vad man tycker också.

Suck.

Jag tänkte börja med att be om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett par dagar.

Jag vet ju att ni har väntat och väntat efter nya inlägg.

Men jag har liksom haft fullt upp.

I söndags ringde det nämligen en snubbe från Svt som uppenbarligen hade läst min sågning av Janne Josefsson, här på bloggen.

Han tyckte kritiken var befogad och bjöd in mig till inspelningen av veckans Debatt-program, där man skulle diskutera just grävande journalistik. Ska en journalist verkligen få agera privatpolis, eller ska han istället skriva om vad den riktiga polisen har kommit fram till? Ska en tidning få sponsras av föreningar och företag genom reklam? Osv. osv

Jag kände mig jävligt hedrad till en början. Jag av alla människor. Diskutera detta.

Så visst tackade jag självklart Ja. En aning stolt och nöjd.

När jag kom upp till das huvudstadt i måndags dalade dock den känslan. Det visade sig att vi var säkert 100 personer där i studion, och alla unga okunniga idioter.

Det är så himla typiskt Janne. När han ska diskutera något bjuder han in folk som inte kan någonting, bara för att vinna debatten.
För vad visste jag, och de andra ungdomarna om grävande journalistik?

Jag har gått en lokal medieinriktning i ett halvår på gymnasienivå.

Janne har jobbat med det i säkert 30 år.

Jo, jag tackar.

Aja, det var en trevlig weekend i alla fall.

Programmet sänds imorgon onsdag 21:00 Svt2.

Missa inte!