Emilbloggar

Jaa, gott folk. Det ser inte bättre ut än att detta blir sista inlägget på ett tag. Förhoppningsvis på över två veckor, om allt går som det ska. Om bara J kunde svara i telefonen.

Över två veckor, det är ungefär så ofta som Ludvig brukar skriva, så klandra mig inte.

Egentligen är det inget fel med det.

Jag har nämligen gått och konstaterat att var människas blogg fungerar som en spegelbild av personen i verklighet. Bloggen speglar nämligen precis motsatsen av människan.

Är det hektiskt med inlägg på bloggen, händer det inte särkilt mycket i ens riktiga liv. Är bloggen tråkig, har man själv ganska roligt och vice versa. 

Utgå nu bara inte från denna blogg, och dra några förhastade slutsatser om mig som människa. Det finns ju givetvis ett undantag som bekräftar regeln. Det gör det alltid.

Och kanske är jag ett sådant, ett undantag alltså. Kanske inte.

Blondinbella är det definitivt. Eller inte undantag direkt kanske, hon ingår egentligen inte i dessa bloggregler, då hennes blogg inte alls är någon blogg längre utan en vara. Blondinbella är hennes varumärke, och hon tjänar storkovan på att tipsa alla oss vanliga dödliga människor om svindyra läppglans, som vi inte alls har råd att köpa. Sen sitter vi där framför burken och åmar oss över att inte vi kan vara sådär snygga och slanka.

Det är det som är meningen med propaganda, eller marknadsföring som det så fint kallas. De ska få oss att känna oss så underlägsna som möjligt. En underordnad kund är den bästa. Givetvis.

Nu låter det kanske som om jag har någonting emot denne Blondinbella. Det är lite förvrängt egentligen.

Faktum är att jag brukar bli lite smått irriterad när folk kritiserar henne. Man håller sig aldrig till fakta, utan slänger kort och gott ur sig att hon är dum i huvudet, och gör sig lustig över hennes iq.

Hon är jävligt smart, ska jag säga er. Hon bygger upp ett varumärke, och gör det dessutom väldigt bra.

Sen får man gärna kritisera henne för hennes moral, och hennes politiska ställningstagande. Det får man nämligen göra med alla som är aktiva inom moderata ungdomsförbundet.

Problemet är att folk kritiserar henne just för att vi män har så jävla svårt att se en framgångsrik kvinna. En kvinna som faktiskt arbetar kopiöst, tar ställning i politiska frågor och dessutom tjänar mer pengar än de flesta under 25.

Tyvärr bryter det för mycket mot vår syn på kvinnan. Vi vill helst se den där klassiska mamman, som står i köket och rullar köttbullar. Eller varför inte den där utvikningsbruden som slavar under mannens piska, utan att ta några som helst diskussioner.

Vad som helst som hjälper oss att bevara patriarkatet.

Tack för kaffet.

Jag, liksom alla ni som läser, sitter på ett program som kallas Msn Messenger. Hur ofta man loggar in, och hur ofta man faktiskt skriver till folk hör inte hit. Jag vet att ni har programmet. Det har alla.

Man kan fascineras över den otroliga kreativiteten som ligger bakom alla de där smile-gubbarna (även kallat uttryckssymboler) man kan sända till varandra. Ett ypperligt exempel på saker som inte har uppdaterats sedan stenåldern.

Eftersom att det är svårt att tolka tonlägen i skriftspråket kan man förstå behovet av vissa. Exempelvis kan ju den glada¹ och den ledsna⁴ gubben tänkas komma till användning. Likväl den arga³ och den förvånade².

Men den här, vid namn Berättar en hemlighet⁵.

När fan använder man den?

Och för att inte tala om katten, fåret och regnbågen.

Eftersom att det är ont om hederliga femtonåringar med hyfsat bra musiksmak i dagens Sverige, tänker jag hylla Ludvig genom att nästan uppfylla grabbens önskemål.

Önskemålet om att jag skulle ägna ett helt inlägg om hur man odlar gurka.

Det känns hyfsat irrelevant då alla tänkande kreatur över femton år, ändå går till ICA för att tillämpa någon form av modern byteshandel. Men för er icketänkande kreatur under femton år, kan ni läsa i Fobos handbok Hur man odlar gurka.

Personligen tänker jag istället skriva om gurka i allmänhet.

En ganska intressant, och viktig grönsak. (Grön sak)

Ja, faktiskt så pass viktig att den innehar en egen EU-regel vid namn "Kvalitetsnormer för gurka".
Är inte detta ett argument för att gå ur EU, så säg!

Igår skrev jag ju, som ni säkert vet, om ett roligt sommartal.

Någon som kallade sig Evelina gjorde narr av mig, och påstod att det inte alls var roligt. Säkerligen är denne Evelina både humorlös, arbetslös och meningslös. Säkerligen är hon även modebloggare och bajare. Säkerligen.

Hur som helst tar jag till mig kritiken (om än den är befängd), och tänker därför göra ett nytt försök.

Med experthjälp från amanda har jag ett nytt roligt sommartal, som jag tänker presentera för er i detta nu:

45.

Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser att Göran Hägglund har angripit Sverigedemokraterna i sitt sommartal.

Han jämställer dem med nazister, vilket visserligen är inkorrekt, men det är ändå nyttigt att ta avstånd från dem. Så det kan svälja.

Jag tror, jag ska säga tror, att det var väldigt länge sedan jag skrev något långt här. Egentligen är det väl som sig bör, en blogg ska vara kort och koncist. Ärlig och rak.

Men sån är man ju inte.

Det är mycket lättare att krångla sig fram med lite smålögner här och där. Ta en omväg för att slippa berätta. För det ska ni vara medvetna om kära läsare; Ljug aldrig, utelämna bara vissa delar av sanningen. Lögner slutar aldrig lyckligt. Inte ens vita lögner.

Och om ni nu tänker komma med löjliga argument som att; Inte fan slutar sanningen lyckligt heller.

Ja, då är ni på rätt spår. Ni har inte rätt, men ni har en poäng. Men man får försöka acceptera det där. Se på mig.

Här sitter jag, arbetslös och meningslös, och njuter av en kopp kaffe. I min ensamhet? Icke.

Kjell Höglund sjunger på stereon.

Frågan är om man inte bör sluta skriva här, och istället publicera texten från hans vackra visa vid namn Man vänjer sig. Jag tror, återigen bara tror, att den sammanfattar det jag försöker få fram ändå. Det om att man får vänja sig med lite skit i hörnen. Dåliga kvällstidningar, dåligt väder, och allmänt dålig andedräkt.

Man får nöja sig med det man har. Vilket trots allt både är kvällstidningar, väder och andedräkt. Värderingsord är ju högst subjektivt.

(Visserligen kan man diskutera hur man är funtad om man värderar vädret till någonting härligt.)

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Lyssna istället på Kjell här.

So long, flaggstång.