Emilbloggar

Om man vill spela på Emmabodafestivalen i sommar, kan man självklart skicka in en demo. Men citat "snälla skicka ingen musik om den inte är på vinyl vi garanterar endast lyssning av vinyler !!"
Det är roligt. Det får man ge dem.

Givetvis är jag glad över vapenvilan i Gaza, om än den inte kommer att bli långvarig. För en långvarig fred krävs att både den judiska och den muslimska civilbefolkningen accepterar varandras rätt till existens. Det som problematiserar den här konflikten är det hat som finns mellan israeler och palestinier. När man diskuterar konflikten måste man vara medveten om att Hamas är folkvalda och dessutom att nio av tio israeler stödjer Israels offensiv.

Till och med jag - som är relativt okunnig och oerfaren i konflikten - har sett palestinier som inte ens kan titta israeler i ögonen. Jag har sett bilder på hur palestinier fullkomligt lynchar israeler med enda motivering att människan i fråga är israel.

Det finns därför ingen anledning att tro att konflikten löses enbart genom en israelisk tillbakadragning. Det behövs mer ansträngningar än så.

Jag måste även påpeka att jag blir en aning konfunderad när jag hör relativt många svenskar som anser att Israel gör rätt i sin offensiv. Jag kan ha viss förståelse för att israelerna själva känner så i och med att det de facto regnat drygt 6000 hamasraketer över Israel sedan 2005.

När man sitter skyddad i trygga Sverige bör man dock kunna ställa sig frågan varför raketerna regnar där de gör. Man måste kunna läsa på sin historia, och försöka förstå orsakerna till att Hamas över huvud taget existerar. En terroriströrelse - ja, jag tar mig friheten att kalla dem så - uppstår inte ur ett vakuum.

Återigen är det bästa vi kan göra att skicka ett sms med texten UNICEF till 72900.
50 kronor har vi alla råd med.

---
Dn, Svt, Unicef

Jag vet att jag har skrivit oförskämt lite om Gaza. Jag har däremot haft fullt upp med att diskutera frågan via olika forum, bloggar och mail.

Anledningen till att det skrivits så lite här är helt enkelt att frågan är alldeles för komplex för en svensk artonåring. Jag sitter inte inne på någon fredsplan. Inte ens en antydan till idé om hur man skapar fred mellan Israel och Palestina. Vad jag däremot är övertygad om är att man inte skapar fred genom att, som Israel, släppa fosforbomber på Fn-skolor. Genom att döda 410 oskyldiga barn.

Mycket mer vet jag inte.

Men vad vi artonåriga svenskar kan göra åt situationen är att ställa oss på de civilas sida. Vi kan stötta unicef, rädda barnen osv. Samtidigt kan vi ta upp situationen, skapa debatt.

Som det ser ut nu blir det en veckas vapenvila. Då får vi passa på hjälpa de 1,5 miljoner människor som sitter instänga i Gazaremsan.
Vi låter Unicef tala:
"I Gaza råder en humanitär katastrof. Barn och kvinnor drabbas hårdast. Närmare vart tredje dödsoffer är ett barn. Hem, sjukhus, skolor har förstörts i bombanfallen. Det råder brist på rent vatten, mat, mediciner och andra livsviktiga förnödenheter. UNICEF finns på plats och kämpar för att få in förnödenheter. Vi är förberedda för en massiv hjälpinsats när det blir möjligt."

Jag har ju skrivit att min lilla introduktionsmening här på bloggen; som en gerillarörelse emot cynismen kanske inte passar in till hundra procent. Jag bloggar ju inte emot cynsimen varje dag. Jag bloggar inte varje dag över huvud taget. Därför tycker jag att min nya introduktionsmening stämmer bättre.
Och jag småler lite åt den här också.

Eftersom att jag inte riktigt orkar studera, ska jag istället vara snäll och skriva ett blogginlägg. Det ska inte handla om någonting vettigt, men det är säkerligen någon som blir glad i alla fall.
Jag ska skriva att jag är hungrig, att jag dricker kaffe för att stilla hungern och att det fungerar halvbra. Dessutom ska jag skriva att jag lyssnar på Annika Norlin.
Förresten tänkte jag tipsa om någon myspace för ett tag sedan. Jag kommer inte ihåg vad bandet heter nu, men de hade i alla fall en låt som gick ungefär "Oh, du är så fin. Ungefär som Annika Norlin".
Typ så i alla fall. Och det tyckte jag var roligt. Hur bandet lät i övrigt behöver vi inte tala om. Ibland räcker det ju trots allt med att bara vara rolig.
Tack för kaffet.

Jag ska lyssna in mig på Nordpolen, jag har inte riktigt gjort det än. Men efter den här intervjun känns det som ett måste.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag småler varenda gång jag läser meningen som en gerillarörelse emot cynismen. Det är så härligt stora ord för en privatblogg att det nästintill är parodistk. I synnerhet då jag långt ifrån alltid ägnar inläggen åt att bekämpa cynism. Antagligen är det mer undantag än regel.

Ändå tycker jag att orden har sin plats. Jag tror att det är viktigt att i alla fall markera var man står. För kanske kan enbart en sådan liten sak få någon att förstå gränsen mellan sarkasm och förnedring. Mellan underhållning och pennalism.

Jag tror att ord kan påverka.

Men möjligtvis bör de vackra orden bytas ut till någonting mer passande just för min blogg. Problemet är att min blogg inte har något tema, att jag inte ser bloggen som någonting annat än ett tidsfördriv. Det är synd, kan tyckas, för ibland känner jag att man bör ta vara på det offentliga rummet. Jag har ju läsare här, trots att jag inte försöker göra någonting för att locka hit dem. Och då är det ju väldigt dumt att låta bli att försöka påverka dem.

Kanske ska man göra en sådan enkel men ändå viktig sak som tidskriften ful gör; att plocka bort kön. Plocka bort den manliga normen. Ersätta hon och han med hen. Man med en.

hen sa si, och hen sa så

en tycker det blir bättre då

Men ett tag framöver får bloggen fortsätta vara spretig. Den får fortsätta bestå av vardagsfunderingar. Det är ju trots allt både charmigt, skönt och läsvärt.
Sen när skolan är slut, kanske jag börjar lobba queerfeminism. Vem vet.