Om fredspris.
Det verkar som att många finner det lustigt att ge Obama Nobels fredspris. Lustighetskänslan beror antagligen på att många anser att en ska ha gjort något för att få ett fredspris. Om det är ett rimligt krav att ställa får ni avgöra själva. Personligen måste jag erkänna att det inte rör mig så mycket vem som får det. Vad jag vill säga här är istället att jag tycker vi ska ta upp Lenins fredspris igen.
Fram till Sovjetunionens fall delades det nämligen ut ett fredspris i kommunistisk anda. Från början kallades priset Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken, men det kom 1956 att byta namn till Lenins fredspris. Varför priset bytte namn kan förstås bero på att Stalin dog, och de efterlevande insåg att Stalin kanske inte var så hyvens. I sådant fall var ju granskningen av Lenins historia att jämställa med forskningstimmarna under mellanstadiet; källkritik fanns inte på schemat. Därför tror jag istället att någon retoriker insåg att det tog liite för lång tid att uttala just Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken. Eftersom en i Sovjet tvingades tillbringa otal timmar i jättelika brödköer hade de nog helt enkelt inte tid att utala så långa meningar. Jag antar att det var därför priset fick byta namn till det något kortare Lenins fredspris, jag antar det.
Varför vill jag då att vi ska återinföra Lenins fredspis?
Det finns förstås flera anledningar till det, varav den främsta är att det vore oerhört roligt. En annan anledning kan vara att det aldrig kan bli för många fredspris, och en tredje kan förklaras med att det inte alls vore så paradoxalt som det kanske verkar. Att dela ut fredspris till minne av någon som stod i direkt kontrast med fred verkar ju nämligen inte vara ett problem i övriga fall. Det är ingen som tycker att det är konstigt att dela ut Nobels fredspris, trots att Alfred Nobel både uppfann dynamiten och satt på nyckeln till Bofors lokaler. Att han ägnade stor del av sitt liv åt vapentillverkning verkar inte vara något som helst hinder för att dela ut fredspris i hans namn.
Om det bör vara ett hinder eller ej, tänker jag inte gå in på, men det vore med liknande resonemang absolut inget hinder för att dela ut Lenis fredspis. Därför tycker jag att vi börjar nu. Första prismottagare kanske kan vara Ellen Johnson-Sirleaf.
Eller så kan det gärna gå till mig, så jag har råd att gå och titta på [ingenting] ikväll.
Fram till Sovjetunionens fall delades det nämligen ut ett fredspris i kommunistisk anda. Från början kallades priset Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken, men det kom 1956 att byta namn till Lenins fredspris. Varför priset bytte namn kan förstås bero på att Stalin dog, och de efterlevande insåg att Stalin kanske inte var så hyvens. I sådant fall var ju granskningen av Lenins historia att jämställa med forskningstimmarna under mellanstadiet; källkritik fanns inte på schemat. Därför tror jag istället att någon retoriker insåg att det tog liite för lång tid att uttala just Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken. Eftersom en i Sovjet tvingades tillbringa otal timmar i jättelika brödköer hade de nog helt enkelt inte tid att utala så långa meningar. Jag antar att det var därför priset fick byta namn till det något kortare Lenins fredspris, jag antar det.
Varför vill jag då att vi ska återinföra Lenins fredspis?
Det finns förstås flera anledningar till det, varav den främsta är att det vore oerhört roligt. En annan anledning kan vara att det aldrig kan bli för många fredspris, och en tredje kan förklaras med att det inte alls vore så paradoxalt som det kanske verkar. Att dela ut fredspris till minne av någon som stod i direkt kontrast med fred verkar ju nämligen inte vara ett problem i övriga fall. Det är ingen som tycker att det är konstigt att dela ut Nobels fredspris, trots att Alfred Nobel både uppfann dynamiten och satt på nyckeln till Bofors lokaler. Att han ägnade stor del av sitt liv åt vapentillverkning verkar inte vara något som helst hinder för att dela ut fredspris i hans namn.
Om det bör vara ett hinder eller ej, tänker jag inte gå in på, men det vore med liknande resonemang absolut inget hinder för att dela ut Lenis fredspis. Därför tycker jag att vi börjar nu. Första prismottagare kanske kan vara Ellen Johnson-Sirleaf.
Eller så kan det gärna gå till mig, så jag har råd att gå och titta på [ingenting] ikväll.
Nu: ha råd att gå och titta på [ingenting]. GÖTT!
Kommentarer
Trackback
