Låt den hänga ute.

Inser ju att jag inte kommer skriva här på ett tag. Lika bra att vara öppen. Men surfa istället in på Nya glasögon för att få en lagom dos av feministisk satir. Och för att kunna lägga en human röst i valet i höst.
Med lite tur så dyker det även upp något inlägg på Fredagssoppan då och då. Med lite otur och realism så lär det inte göra det. Om man är snäll så får man gärna hjälpa till att skriva där. Det är mest att hojta till.
Allt gott.

Ett ord om dagen.

Under tiden som man väntar på att något roligt ska skrivas här, kan man kika på när jag bygger en ordlista istället. Det gör man genom att klicka här eller genom att skriva Skonaord.blogspot.com i adressfältet.

Eftersom jag lider av ett slags postironiskt studiekomplex låtsas jag att det handlar om ett seriöst projekt i typ litterär gestaltning eller kreativ kommunikation. Eller vad det nu kan heta. Oss emellan vill jag mest få tillfälle att skriva ordet fallfrukt så många gånger som möjligt.

Bloggpaus.

Nu tar jag en paus från internetskämtandet här. Behöver göra något annat för ett tag. Koncentrera mig på att vara en lite snällare människa kanske, för det är ju minsann inte så enkelt. Så vitt skilda människor som Moses och Stefan Einhorn har ju båda känt sig tvugna att skriva spaltmeter efter spaltmeter om hur man ska bete sig för att vara just snäll. Då kan det ju inte vara enkelt; om man behöver tjocka instruktionsböcker för att klara av det.
I Moses fall handlar instruktionerna visserligen oftast om hur man bäst har ihjäl sina söner om de har varit olydiga. Om de t.ex. har festat för mycket rekomenderas stening. Att stena människor är liksom själva defintitonen av snällhet enligt Moses. Tror jag.

Nåväl. Om man av någon anledning vill kontakta mig kan man skriva ett mail till jonsson-emil@hotmail.com. Förslagsvis skriver man saker som "åh, jag vill gifta mig med din blogg" eller "åh, jag vill gifta mig med dig". Om man hellre vill skriva att "jag vill stena dig till döds" får man göra det också förstås. Men då får man å andra sidan inga julklappar nästa jul. Allt enligt sann liberal anda.

För att vara snäll mot Lars Winnerbäck ska jag avslutningsvis skriva vad ni kan göra istället för att läsa min blogg. För jag vet att han nu sitter framför sin macintosh-skärm och tänker "ah, vad ska jag nu göra ända fram till maj?". Då är mitt förslag att ni kan titta på den här bilden.

När det väl har blivit maj och ni har tittat lite för många gånger på den där bilden, kan ni väl komma tillbaka hit? För det gör nog jag framåt sommaren. Tack för att ni läser och kommenterar. Som det heter.

På återseende.

Om transportmedel och hyllningskörer.

Jag flyger väldigt sällan. Inte så mycket för att jag värnar om miljön, vägrar stötta vinstdrivande storbolag (eller annan valfri pk-anledning) som för att jag helt enkelt inte reser långväga särskilt ofta.
Förra våren var däremot ett undantag. Jag flög till Polen tur och retur, och räknar jag rätt blir det således två flygresor sammanlagt. På samtliga resor fick kaptenen applåder av resenärerna när vi landade(!).

Är inte det väldigt konstigt? För rätta mig om jag har fel, men det var väl ingen mirakulös flyguppvisning som kaptenen genomförde? Det var väl ingen show med loopingar och artisteri?
Gissningsvis inte. Gissningsvis var entimmesresan mellan Nyköping och Krakow en transportsträcka från punkt A till punkt B och en helt vanlig dag på jobbet för den berörda kaptenen. Det är inte så mycket att applådera åt.

För visst kan man ha förståelse för att man applåderade entusiatiskt åt bröderna Wrights första flygtur år 1903. Visst kan man åtminstone förstå dem som kallade det "en makalös bedrift" (eller vad man nu använde för ord på den tiden). Man kanske inte håller med dem - eftersom det kan tyckas ganska meningslöst att flyga i de 12 sekunder som turen varade enligt wikipedia - men man kan i alla fall förstå att det sågs som något nytt och fräscht. År 2010 känns det emellertid ganska självklart att kaptenen lyckas landa det flygplan som hen har bestämt sig för att köra. Utan att begära för mycket kan man väl säga att man faktiskt förväntar sig att kaptenen lyckas landa. Det är inget som kräver stående ovationer. Det känns ungefär som att applådera för att bibliotekarien lyckas med den oerhörda prestationen att placera Barnen i Bullerbyn på hyllan för barnböcker.

Nu vet jag inte, men gissningsvis är den här spaningen lika gammal som typ nämnda bröderna Wright. Och gissningsvis kan dessa flygkaptener faktiskt behöva känna lite uppskattning ibland. Det kan nog vara nyttigt för dem att känna att de också gör någonting viktigt - för det gör de ju. Men om nu folk typ vill ligga med flygkaptener för att de lyckas landa ett flygplan, då är det väl inte mer än rätt att även lokförare får sin uppskattning. Därför är mitt förslag följande: Applådera även när du åker tåg!

För alla som någon gång har försökt att åka tåg i vinter vet att det minsann inte är någon enkel uppgift att vara lokförare. Även om tåget har funnits sedan 1800-talet har tekniken uppenbarligen inte kommit så långt att man kan komma fram i tid. Eller ens komma fram alls. Därför är det väl just lokförare om några som ska ha beröm om de lyckas ta sig från punkt A till punkt B. Det är väl lokförare som förtjänar fan groups på facebook - inte flygkaptener.
Alltså: Nästa gång du åker tåg - dvs till sommaren - hyllar du lokföraren med stående ovationer innan du kliver av! För år 2010 är det avsevärt mycket svårare att köra ett tåg än ett flygplan.

Tänk på det.

Om roliga youtube-klipp.

Man kan förstås säga vad man vill om det så kallade radarparet Filip och Fredrik. Exempelvis att båda namnen börjar på F eller att inget av dem börjar på Q. Men det är förstås bättre att låta bli.
För ska man säga något om dem, så ska det nämnas att de hittade den absolut härligaste programidén i och med tv-programmet 100 Höjdare. (Jag säger härlig eftersom jag inte kan bestämma mig för om det är banalitet eller genialitet - skillnaden är som bekant hårfin). Programidén var helt enkelt att visa upp olika youtube-klipp för typ Henrik Schyffert vars uppgift var att kommentera klippet i fråga. Alltså ungefär som en vanlig grabbig fredagskväll i en valfri svensk småstad.

Nu ska det sägas att det visserligen är lördag just idag, men eftersom jag är grabbig och befinner mig i en svensk småstad, tänker jag att det idag är ett utmärkt tillfälle att följa detta spår. Alltså att visa upp ett youtube-klipp och skratta åt det. Håll till godo:




Det något beskurna klippet innehåller som framgår poeten Marcus Birros filosofiska resonemang kring snatteri. Det är förstås synd att klippet bara är elva sekunder långt, för det hade varit guld värt att få, det något konstiga resonemanget utvecklat. För vad var det egentligen han menade med att snatteri handlar "jävligt mycket om att det är ett krig"? Ett krig mot butikskontrollanterna på Ica? Nog för att det är allmänt känt att väktare är de som inte kom in på polishögskolan pga aggressivitetsproblem, men är verkligen krig det rätta ordet att använda? Och är det framför allt "vår förbannade skyldighet att snatta" i så fall?

Jag vet förstås inte riktigt hur han menade, men eftersom alla kulturarbetare är vänsterinspirerade kan vi gissa att han famnade efter något marxistiskt talesätt om att egendom är stöld. Och ja, möjligtvis är citaten tagna ur sitt sammanhang, och troligtvis har han ändrat uppfattning idag, och visst har Marcus Birro ändå gjort mycket klokt genom åren, men faktum kvarstår: det är ett på tok för roligt youtube-klipp!

Tack för det, Marcus.

Om världsmästartitlar.

Nu är jag vare sig kunnig om eller intresserad av amerikansk fotboll, men på grund av diverse omständigheter är jag ändå medveten om att finalen i den högsta ligan - det sk. Super Bowl (=superbollen?) - avgjordes för någon vecka sedan. Efter det valde medier av alla dess slag att titulera vinnarna - New Orleans Saints - som världsmästare.

Paus för burkskratt.

För rätta mig om jag har fel, men är det inte att hälla lite för mycket vatten på kvarnen att titulera någon som världsmästare i en sport som redan per se är avgränsad från världen? För var i kan skillnaden bestå av att vara Amerikansk mästare eller Världsmästare i en sport som Amerikansk fotboll? Gissningsvis ingenstans.

För att ingen nu ska påstå att människor från Amerika (och med Amerika menas såklart inte Amerika utan snarare Nordamerika eller rentav USA) har en tendens att lätt framhäva storheten i det de gör, vill jag också poängtera att människor från Sverige lider av samma problem. Vid ungefär samma tidpunkt (nu gissar jag - har väl ingen klocka heller) som New Orleans blev världsmästare i amerikansk fotboll blev nämligen Sverige världsmästare i bandy. Till saken hör att det faktiskt är svårare att bli svensk mästare i bandy än världsmästare eftersom bandy bara spelas i typ två länder. För att kunna titulera sig som världsmästare i bandy behöver man således bara vinna en match. Typ.

Men det är klart att det är roligt för dem, både svenskarna och amerikanerna, att kunna vara bra på någonting. För egen del nöjer jag mig med att vara världens bästa skribent på emilbloggar.blogg.se
Det går också bra.


Ett litet, litet skämt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga fram det här på mest lämpligt sätt, men jag har ett skämt som jag tänkte delge er. Det handlar om att e-mail egentligen borde heta Post-post. Det är väl roligt?

Hur skämtet lyder? Nej, det är bara så - ett ord. Eventuellt att lingvister hade kallat det något annat än just skämt. Vet väl inte jag heller.

Effektiv googlare.

Jag har, av någon outgrundlig anledning, fastnat för de tre små orden "vm i ineffektivitet". Inte så mycket för att det rör mig - självklart inte - som för att det låter som en dålig sketch av Galenskaparna/After Shave. Eventuellt skulle det även kunna vara ett youtube-klipp med Robert Gustavsson från mitten av nittiotalet. Troligtvis är det inget utav det eftersom jag kom på orden själv. Ordpåhittare som jag är.

Om jag nu istället varit hockeykille, som kanske gillade att pika sportresultat med meningar som "hur gick det för hv igår, då?", hade jag kunnat säga att om en googlar på just "ineffektivitet" kommer en bild på valfri spelare i Björklöven upp. Nu tycker jag ju emellertid inte att det finns någon mening i att nämna det här. Det är vare sig roligt eller intressant. Desto roligare är däremot att om en googlar på "ondska" så dyker Hasse Aro upp. Det är han och Adolf Hitler.
Måste kännas trist för honom.

Om Kina.

Tänkte skriva något kring det här, men orkar inte. Gött är det i alla fall!

Återigen om fredagssoppa - PÅ EN SÖNDAG!

Ni har väl för allt smör i Småland inte missat att Fredagssoppan redan finns som blogg? Obs: det var en retorisk fråga - jag vet ju att ni inte har missat det. Ni är ju coola kids. Sådana som har koll på det senaste.


För er andra - alltså eremiter av olika slag - följer här en länk. Tryck där. Alternativt skriv in www.fredagssoppan.blogg.se i adressfältet.
Det går också bra.

Om Etc.

För ett tag sedan skrev jag att det är konstigt att miljöpartiet skickar ut så oerhört mycket information med vanlig post. Miljöpartiet bör ju rimligtvis vänta ut i det sista innan de använder analog informationsspridning. Såvida de inte tror att just postbilar inte släpper ut några avgaser alltså.
Miljöpartiet är emellertid inte ensamma om denna omvända logik. Den annars så miljömedvetna tidningen Etc följer uppenbarligen samma mönster. I min brevlåda idag låg det inte mindre än fyra ex av Etc Göteborg, två ex av Etc.nu och ett ex av Dagens Etc.

Det är inget konstigt förstås.

Om fredagssoppa.

Jag har ätit soppa tre fredagar i rad. Inte så mycket för att det är gott som det är billigt och roligt. Och gott. Hur som haver har jag en lös idé om att en kan hypa precis allting så att det blir jättepopulärt. Jag är ganska övertygad om att om en bara lobbar tillräckligt mycket för hur hett det är med soppa, kommer soppa snart att bli det nya sushi. Alla kommer vilja äta soppa på fredagar. Det kommer bli sovjetinspirerande köer till snabbköpens soppavdelningar. Det handlar bara om marknadsföring.
Jag ska ge mig på ett försök. Ska bara söka lite sponsorer först. Kanske kan Bert Karlsson gå in med både summa och kropp? Säga vad en vill om figuren i övrigt, men han är ju duktig på marknadsföring. Och han gör vad som helst för pengar. Vad han egentligen tycker om soppa spelar mindre roll. På nittiotalet nappade han ju på att försöka sälja in vad som i folkmun brukar kallas främlingsfientlighet. Och han lyckades.

Ge mig en månad.

Lite löst om Marknaden och Kunden.

Jag har någonting på att marknaden är "så jävla jobbig". Tänker att jag, likt valfri OMG-tjej, ska hävda att den är dryg för att den aldrig ger sig. För att den alltid ska ha rätt.
Det kan väl bli roligt? Den är ju nämligen lite så, marknaden. Som en jobbig kompis.

Alla som har läst samhällskunskap på högstadiet (eller om jag menar marxistisk klassteori kanske. så lätt att blanda ihop) vet ju emellertid att marknaden ganska sällan har rätt. Och framför allt att den inte har rätt i egenskap av marknad. Det är ju exempelvis inte rätt att exportera vapen bara för att marknaden kräver det.
På samma sätt vill jag avslutningsvis hävda att Marknadens kompis Kunden är lika jobbig. Att de håller ihop bara för att få sin vilja igenom. Det finns ju ett, näst intill ordspråksliknande, slagord som bestämt hävdar att Kunden alltid skulle ha rätt. Det kan väl alla som någon gång har hört talas om prostitution avfärda som ren lögn.

Nå, visst kan det bli lite skämtsamt det här. Måste bara fila lite mer. I övrigt haglar skämten redan över temat vapenexport även från dess egna förespråkare. När regeringen år 2003 tillsatte en utredning över den svenska vapenexporten fick den namnet Krigsmaterielutredningen. Socialdemokraterna - som har stort förtroende i Göteborg - kunde inte låta bli att, vitsigt nog, förkorta den KRUT.
Nog skrattades det gott på Regeringskansliet. Nog gjordes det.

Blogg.

Vill ju egentligen blogga som Plura och mest rabbla upp all fisk och skaldjur som jag äter. Äter vare sig fisk eller skaldjur för tillfället dock. Måste börja med det.
Ska fiska på Styrsö.

Om svampplockning och droger.

Jag har ingen tillförlitlig källa på det här - alltså ingen alls - men jag gissar på att en vanligtvis läser cirka 1 procent av vad som står i tidningen varje dag. Det är förstås trist för 99 procent av medarbetarna att deras artiklar förblir olästa, men jag antar att en blir informerad om sådant på journalisthögskolan. Gissningsvis ingår 7,5 hp i "så tacklar du nederlaget".
Vad jag vill säga är att när en (jag) läser en tidning, så bläddrar en förbi det mesta. Rubriken måste vara mer tilltalande än "Sbab ger mäklare bonus för bolån" för att en ska orka ta sig igenom artikeln i fråga. Varje dag är det emellertid alltid någon rubrik som fastnar. Alltid något intressant som en tar till sig.
Härom dagen gällde det rubriken "Svamp i teet ledde till åtal" på Dn's internetsajt. Vad en då fick lära sig var att det faktiskt är olagligt att plocka vissa svampar - de narkotikaklassade svamparna - och att en kille från Halland blivit åtalad för detta.

Eftersom den åtalade i det här fallet är just en nittonårig kille från Halland, tvivlar jag visserligen inte en sekund på att han har suttit och letat knarkrecept på flashback. Men annars. Är det inte konstigt att det är olagligt att både "plocka och inneha" dessa svampar? Hur ska alla som inte har en kandidatexamen i mykologi kunna ha koll på det här?

Nåväl. Samtidigt kan jag inte låta bli att småskratta åt denna nittonåriga kille. För om en nu har ansträngt sig med att leta flashback-svampar, tagit på sig stövlar och tillbringat en hel dag i skogen, för att få tag i den svamp som - enligt vad svampkännaren (obs ingen konstig titel; carl bildt är balkankännare) Bo Nylén säger till TT - ger "någon darrning och lite yrsel, ingen sensation direkt". Måste det då inte vara väldigt tråkigt att, så att säga bli ertappad med handen i svampkorgen? Vad kan oddsen vara för det? Det kan väl inte tillhöra polisens vardagliga sysselsättning att göra razzia hos fridfulla svampplockare? Och inte hos mysiga tedrickare heller.

Låt mig gissa att det här var första och sista gången någonsin. OTUR!

Torsdag - Sveriges bästa dag.

Vanligtvis gillar jag ju att få beröm, tack och bock, men jag är osäker på hur jag ska förhålla mig när Facebook skriver "Tack Emil. Tack vare dig har många av dina vänner blivit medlemmar på Facebook".
Visst är de ironiska?

Tisdag 11/1.

En kan komma på många, mer eller mindre korrekta, anledningar till varför jag inte skriver något vettigt här. Den främsta av dem alla är att ingen annan ute i cyberrymden heller skriver något vettigt. Det bästa på INTERNET för tillfället är västtrafik.se och det säger ju en hel del.
Alltså: eftersom jag inte vill sticka ut tänker inte jag heller skriva något vettigt! Möjligtvis kommer jag länka till trista youtube-klipp eller lägga upp bilder på mig själv. Den som lever på torsdag får se.

Om morgontidningar ungefär.

Vi har av någon anledning inte fått någon morgontidning i år. Kanske är det för att vi inte har betalat, för att brevbäraren har blivit uppsagd eller för att det är för jävla kallt för tidningsbuden att gå ut. Jag vet inte, men det sista är förstås en godtagbar ursäkt. Jag kan gott nöja mig med med att läsa på INTERNET.

Nog med struntprat. Vad jag skulle skriva var att det ibland är nyttigt att läsa lokala morgontidningar, även om dess nyhetsrubriker påfallande ofta handlar om p10-vinster i hockey. Ibland kan en nämligen få reda på nödvändigheter och framför allt bekvämligheter. Idag kan en exempelvis läsa på Gp.se att det delas ut "Gratis grus mot halkan".
Jag som var villig att lägga flera tusen.

Tisdag 5/1.

Vill äta gott. Det är det enda jag vill.

Om att sakna.

Generellt sett är det trevligt att få adresserade brev med budskap om att en är saknad till sig. Kanske inte så mycket för saknadens skull i sig - det är väl ofta trist att sakna - som för att en kan känna sig omtyckt.
Idag fick jag ett brev med texten "vi saknar dig på gymmet". Jag har inte bestämt mig för om just det brevet utgör ett undantag.
Kanske, kanske inte.

Tidigare inlägg
RSS 2.0