Emilbloggar

Jag tror, jag ska säga tror, att det var väldigt länge sedan jag skrev något långt här. Egentligen är det väl som sig bör, en blogg ska vara kort och koncist. Ärlig och rak.

Men sån är man ju inte.

Det är mycket lättare att krångla sig fram med lite smålögner här och där. Ta en omväg för att slippa berätta. För det ska ni vara medvetna om kära läsare; Ljug aldrig, utelämna bara vissa delar av sanningen. Lögner slutar aldrig lyckligt. Inte ens vita lögner.

Och om ni nu tänker komma med löjliga argument som att; Inte fan slutar sanningen lyckligt heller.

Ja, då är ni på rätt spår. Ni har inte rätt, men ni har en poäng. Men man får försöka acceptera det där. Se på mig.

Här sitter jag, arbetslös och meningslös, och njuter av en kopp kaffe. I min ensamhet? Icke.

Kjell Höglund sjunger på stereon.

Frågan är om man inte bör sluta skriva här, och istället publicera texten från hans vackra visa vid namn Man vänjer sig. Jag tror, återigen bara tror, att den sammanfattar det jag försöker få fram ändå. Det om att man får vänja sig med lite skit i hörnen. Dåliga kvällstidningar, dåligt väder, och allmänt dålig andedräkt.

Man får nöja sig med det man har. Vilket trots allt både är kvällstidningar, väder och andedräkt. Värderingsord är ju högst subjektivt.

(Visserligen kan man diskutera hur man är funtad om man värderar vädret till någonting härligt.)

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Lyssna istället på Kjell här.

So long, flaggstång.