Om ett liv som omedveten?

Det har väl knappast undgått någon myndig samtidsmänniska att köttindustrin nu är på tapeten. Djurrättsalliansen visade filmen Ett liv som gris - där grisar trängs bland, och äter av döda kamrater (se här) - och vann lite medlidande från folk som skulle ha detta i åtanke när de ska köpa julskinka nästa gång. Så långt allt bra förstås.
Personligen kan jag emellertid tycka att det är lite märkligt att media rapporterar om saken med ord som "chockbilder". För vad har en egentligen levt i för värld om det kommer som en chock att djur behandlas illa? Trodde dessa journalister, och för all del vanliga svennebananare med kassajobb på ICA, verkligen att grisar hade det gött i sina dödsfabriker? Att de gled omkring i morgonrock hela dagarna, med bönder som passade upp på dem, gav dem både mat och kärlek och att de bara gick och väntade på att äntligen få hamna i kungens köttkvarn?

Missförstå mig nu rätt: gör gärna julkorv och sänd det på tv i syfte av rojalistisk kärnfamiljspropaganda. Och ät gärna kött och njut av en god hamburgare på kvällskvisten. På riktigt - gör det, det rör mig faktiskt inte så mycket. Men kom inte och påstå att det kommer som en chock när det, för femtioelfte gången, avslöjas att djuren plågas. Det är väl klart att djuren måste dödas för att de ska kunna ätas! Och i vilka andra sammanhang kommer det som "en chock" att dödande är plågsamt?

Tack för glöggen.

---
Edit: Fel av mig. I samtliga krig viftas det ju med Fn-flaggor och ord om folkrättsbrott. "På det här sättet får en ju inte mördas".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0