Emilbloggar

Det är lärorikt att leva. Idag upptäckte exempelvis jag att Sj har både sovvagnar och liggvagnar på sina tåg. Hmm..

1967 blev Sven Wollter utsedd till Sveriges sexigaste man. Bra där!

Det är tur att jag inte är känd, för det hade varit ganska pinsamt att sitta hos Skavlan och inte förstå vad han säger. Jag undrar hur Lars Winnerbäck klarade sig. Och om han klarade sig. Han har ju visserligen sin gamla sommarpratsanekdot om hur han träffar journalister i Norge.
En gång skrev jag om hans sommarprat. Kul va? Ska publicera om jag hitar det.

Nu: lära mig allt om baltutlämningen.

Min sambo resonerar: Hur tänkte Gud när han gjorde det möjligt för oss att vakna till en väckarklocka, men inte somna till motsvarande ringning?

Slutsats: en bugg i skapelsen!

Ni har ju inte missat uppståndelsen kring Sverigedemokraterna och Aftonbladet, det har ni ju inte. Vad som förvånar mig här är främst varför inte Jan Helin får mer stöd. Han gör ju totalt rätt! Han tar inte in reklam från sd, men han låter dem skriva debattartiklar (där de påstår att den muslimska befolkningen är vårt största utländska hot sedan andra världskriget).
Helin gör detta för att visa vilken agenda Sverigedemokraterna egentligen har. Han låter dem själva visa vilken politik de vill föra istället för att marknadsföra dem som ett parti som vill värna om pensionärer eller något annat hittepå. Som han själv uttrycker sig i svt använder Sd en retorik som säger att "om du röstar på oss, så blir Sverige ungefär som i Astrid Lindgrens böcker. Det är inte sant, den här artikeln förklarar mycket bättre vad det är för parti man i så fall röstar in".

Så resonerar han, Jan Helin, och jag är helt med på den linjen. Frågan är bara vad Sd kan ha menat om de nu påstått att Sverige kommer bli ungefär som i Astrid Lindgrens böcker. Tror de på allvar att kortväxta farbröder med propeller på ryggen kommer invadera Sverige bara vi förbjuder muslimer att komma hit? Och tror de att, om vi inför lagar om att tvångsregistrera fingeravtryck på asylsökande, så kommer gatorna helt plötsligt bli fulla av tolvåriga flickor med utrotningshotade apor på axeln? Som dessutom har orimligt komplicerade namn och äter krumelurpiller för att slippa växa?

Konstigt resonemang i så fall. Minst sagt konstigt.

Alla vet att jag har rätt när jag påstår att det bara är nazister och piratpartister som hänger på flashback. Frågan är bara; finns det fler kopplingar?

Obehaglig upptäckt i sådant fall, tänker jag.

Jag har hört envisa rykten om att sportarenor numer är überuppköpta och heter typ Löfbergs Lila Arena osv. Det är förstås trist för alla som gillar sport men inte marknad. Hur många det är har jag visserligen ingen aning om.
Göteborg har däremot inte hakat på den här trenden. I Göteborg heter fortfarande alla fotbollsarenor Ullevi. För att det inte ska blir förvirrande med två arenor med samma namn har en dock döpt dem till Nya respektive Gamla Ullevi. Det låter ju smart. Problemet är bara att Gamla Ullevi - otroligt nog - faktiskt är nyare än Nya Ullevi.

Inga konstigheter, tycker IFK Göteborg eller vem det nu är som döper arenorna. Visserligen hade ju IFK, som ni känner till, en åttiotalsperiod då alla spelare i laget faktiskt var tvungna att heta samma namn. Det måste förstås ha varit mer förvirrande.

Idag ska jag skriva om hur otroligt skönt och frigörande det kan vara med folk som vågar bryta mot normen. Hur glad en kan bli över personer som inte sätter sig ensamna och stirrar ut genom ett fönster på spårvagnen.
Idag stötte jag på en sådan farbror. Han satt på spårvagnen med en stereo i knät och lyssnade på rysk radio. Jättehögt. Hur spexigt är inte det? Han fick de allra flesta i vagnen att dra på smilbanden. Uppskattas!

Typ så här var han. På riktigt alltså.

Nysvensk/Nynorsk.. Det är bara att spinna vidare!

En kamrat till mig ska plugga i USA nästa år. I sin ansökningshandling till skolan fick hen - på riktigt - fylla i vilken ras hen tillhör. Jag ifrågasätter ju att fylla i vilket kön en har på exakt samma grunder (att det inte existerar några enkla kategoriseringar och att om fallet ändå vore så, att det saknar relevans) men att tala om ras känns så jävla medeltid det kan bli. Det får ju Freuds teorier att framstå som tidsenliga.

Låt mig anta att jag inte har några läsare vid namn David (eftersom det bara är åttiotalister och bibelister som heter så). Men om någon david har halkat in här följer ett tips till dig: skaffa en rolig frisyr och dra igång en Free David-kampanj!

Egentligen inser jag ju att det inte kan finnas någon som inte roas av att läsa a4:or om elchockpistoler, men om det mot all förmodan ändå skulle finnas någon enstaka, så följer här ett kortare inlägg för just dig:
Jag ska bara kort påpeka att jag älskar ordet forskare eftersom det ger en sån obefogad legitimitet till makt och kunskap. På Dn.se kan man läsa att forskare oroas över att utropstecknen blir så ofantligt många. Inget konstigt.
---
Nu är egentligen det riktiga inlägget slut, men efter att ha läst hela artikeln kan jag inte låta bli att påpeka fler konstigheter. Dels lyder ingressen såhär: "utropstecknen förökar sig på internet och i sms, liksom punkter och smileys. Nu sträcker forskare upp ett förmanande pekfinger", vilket i sig kanske inte är så konstigt. Om en däremot, som jag, har en fallenhet för farbröder som hytter med näven ger skribentens symboliska ordval en ganska rolig bild.

Andra roliga inslag i artikeln, vilken enbart består i att tillfråga människor vad de tycker om just utropstecken, infinner sig bland annat då John, 60 från Göteborg blir tillfrågad och svarar att han "tycker hela livet är ett utropstecken".
Och av de sex personer som blir tillfrågade heter två stycken Ragnhild. Slump eller konspiration får ni avgöra själva, men det är ju i alla fall inte logik.

Så kan det se ut om en vänder på alla möjliga stenar för att hitta det roliga i vanliga artiklar. Kalla mig onormal och homosexuell, eller kalla det en tafflig ursäkt för att inte behöva plugga. Själv gör jag en vild chansning på det sistnämnda.

Först: Tänk vad roligt det vore om elpistoler var tvungna att kopplas in med sladd! Då kunde de få springa runt där på andra sidan atlanten och jaga underklassare med lite för liberal syn på narkotika hur mycket de ville. Poliserna skulle ju ändå vara tvungna att ha tillgång till eluttag varje gång de fick för sig att, så att säga, "lugna ner" någon buse.

I övrigt funderar jag över vem som har skrivit elchockpistolartikeln på wikipedia. Möjligtvis kan det vara samma person som utbildar poliser i Malmö och som råkade använda det fiktiva namnet Oscar Neger på en av sina undervisningstimmar. Det fallet ska väl såklart inte kopplas till radhusrasism eller unken människosyn, men det är ju absolut ett olyckligt utfall på slumpgeneratorn. Nästa gång kanske det blev ett helt vanligt namn så som Christer Pettersson eller liknande, det rapporterade tidningarna ingenting om när det begav sig.

I artikeln om elchockpistoler står det i alla fall att elpistolen har "mycket stor potential" som tortyrredskap eftersom den "avger en del smärta". Inget konstigt påpekande tycker poliskåren i USA, men om en vill ha en lite mer objektiv bild av hur elchockpistoler verkligen fungerar, så innehåller wikipedia-artikeln även viss kritik mot användandet. Det skrivs bland annat att pistolerna innehåller ett minne, vilket gör att en lätt kan kontrollera om pistolen har använts för tortyr. Detta gör då att elchockpistolen anses "mindre lämpad för tortyr än övriga vapen eftersom dessa inte har något minne".

Alltså: enligt wikipediaskribenten - som vi kan anta tillhör antingen acab-förbundet eller cops-förbundet (de är ju ganska snarlika, ungefär som antifascistisk front och fascistisk front) - så är elpistolen bra att använda för tortyr eftersom den orsakar smärta. Men, betonar skribenten, en måste vara uppmärksam på att allt användande registreras och kan användas som bevisföring emot dig. Du måste alltså tänka till innan du använder elpistolen för tortyr. Tortyren kan visserligen utföras smärtfritt (om en med smärtfritt menar "tillräcklig smärta för att klassas som tortyr, men som ändå inte dödar") men du kan också åka dit för just tortyr. Då får en helt enkelt använda sin högstadiekompetens och fundera över om det är värt det eller inte.

Jag vet inte hur ni reagerar på urvalet till denna artikel, men för mig är det här första gången jag på riktigt funderar över om jag verkligen är inne på wikipedia eller flashback. Skillnaden verkar vara hårfin.
Å andra sidan har ju jag en ganska udda syn på vapen som tror att de alltid står i direkt kontrast till fred. Jag har märkt att det är en ganska ovanlig inställning i min ålder. Jag ser nämligen dagligen bilder där unga militära män poserar bredvid sina k-pistar i någon patriotisk 40-talsanda. Inget fel med det förstås eftersom det inte är vapen som dödar, det är människor. Eller ja, det är män. Och de använder vapen. Men annars finns det inget samband.

Nog om information om elpistoler. Vill en veta mer, så får en surfa på flashback typ.
hej då.

Ett enkelt tips till Dagens Nyheter: Sluta ha en motorbilaga! Motorer var möjligtvis fresh stuff då Napoleon låg på sin dödsbädd, men inte nu längre. Det känns lite som att ha en el-bilaga (där någon skäggig farbror recenserar "nya" uppfinningar av andra skäggiga farbröder: "titta på den här högteknologiska nya brödrosten, som visserligen fyller precis samma funktion som brödrostar har gjort i alla tider, men som vi ändå tänker hylla till skyarna eftersom vi måste fylla ut våra sidor i denna ûberfräscha bilaga om el").

Så. Så är motorbilagor. Möjligtvis med den lilla skillnaden att folk (läs medelålders män) på riktigt tycker att det här är intressant. Att motorer och bilar inte alls bara är någonting en använder för att kunna transportera sig mellan punkt a och punkt b, utan att det faktiskt är en hel livsstil. Jag tror att anledningen till att Dn's motorbilaga existerar är för att det finns folk som läser den med samma entusiasm som Sven Wollter läser kulturdelen. Eller ja, nu läser väl inte han just Dn eftersom han säkerligen tycker att till och med Flamman är lite småborgerlig. Allra helst läser han nog KPML(r)'s Proletären, men ni förstår resonemanget.

Och ja, när jag tänker på det kan jag väl ge medelåldersmän en go lördagsbilaga i Dn i alla fall. Det är ju trots allt en grupp som annars lätt blir marginaliserad i media. Det är ju trist att det ska bli så. Vad jag vill säga är bara att motorbilaga inte är min cup of tea. Min cup of tea är ju att använda fräscha engelska uttrtyck som jag egentligen inte förstår mig på.
Men det går väl också bra?

Jag vet inte vad det är med mig, om jag har någon freudiansk faderslängtan eller om jag bara är rastlös. Sitter i alla fall och slösurfar på svenskaspel.se och - på riktigt - överväger att "tippa på någon go match".
Grabbigt va?

Det verkar som att många finner det lustigt att ge Obama Nobels fredspris. Lustighetskänslan beror antagligen på att många anser att en ska ha gjort något för att få ett fredspris. Om det är ett rimligt krav att ställa får ni avgöra själva. Personligen måste jag erkänna att det inte rör mig så mycket vem som får det. Vad jag vill säga här är istället att jag tycker vi ska ta upp Lenins fredspris igen.

Fram till Sovjetunionens fall delades det nämligen ut ett fredspris i kommunistisk anda. Från början kallades priset Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken, men det kom 1956 att byta namn till Lenins fredspris. Varför priset bytte namn kan förstås bero på att Stalin dog, och de efterlevande insåg att Stalin kanske inte var så hyvens. I sådant fall var ju granskningen av Lenins historia att jämställa med forskningstimmarna under mellanstadiet; källkritik fanns inte på schemat. Därför tror jag istället att någon retoriker insåg att det tog liite för lång tid att uttala just Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken. Eftersom en i Sovjet tvingades tillbringa otal timmar i jättelika brödköer hade de nog helt enkelt inte tid att utala så långa meningar. Jag antar att det var därför priset fick byta namn till det något kortare Lenins fredspris, jag antar det.

Varför vill jag då att vi ska återinföra Lenins fredspis?
Det finns förstås flera anledningar till det, varav den främsta är att det vore oerhört roligt. En annan anledning kan vara att det aldrig kan bli för många fredspris, och en tredje kan förklaras med att det inte alls vore så paradoxalt som det kanske verkar. Att dela ut fredspris till minne av någon som stod i direkt kontrast med fred verkar ju nämligen inte vara ett problem i övriga fall. Det är ingen som tycker att det är konstigt att dela ut Nobels fredspris, trots att Alfred Nobel både uppfann dynamiten och satt på nyckeln till Bofors lokaler. Att han ägnade stor del av sitt liv åt vapentillverkning verkar inte vara något som helst hinder för att dela ut fredspris i hans namn.

Om det bör vara ett hinder eller ej, tänker jag inte gå in på, men det vore med liknande resonemang absolut inget hinder för att dela ut Lenis fredspis. Därför tycker jag att vi börjar nu. Första prismottagare kanske kan vara Ellen Johnson-Sirleaf.
Eller så kan det gärna gå till mig, så jag har råd att gå och titta på [ingenting] ikväll.

Nu: ha råd att gå och titta på [ingenting]. GÖTT!

Eftersom jag har en apelsinbild här ovan - på vilken jag tämligen misslyckat försöker fredagsspexa genom att jonglera - tänker jag hänvisa till just den apelsinbilden och be om att få skriva om satsumas. Eftersom kopplingen är så oerhört uppenbar antar jag att jag får. Därför följer här lite information om satsumas:

Och nej, Satsumas är inget namn på någon kriminalkommisarie i Håkan Nessers Van Veeteren. Att Van Veeterns kollegor heter hittepå-namn som Münster, Reinhart och DeBries har inget med satsumas att göra, även om satsumas låter precis lika hittepå. Hittepå-världen är nämligen så oerhört stor att olika hittepå-namn sällan har med varandra att göra över huvud taget.
Satsumas är istället en frukt.

Jag skriver nu detta, fullt medveten om att det här kan vara allmänkunskap. Varför jag ändå väljer att nämna det är för att det här med satsumas var helt nytt för mig, fram till kanske för ett halvår sedan. Då blev jag oerhört förvånad när en kamrat påpekade att clementiner lika väl kan vara satsumas. Att satsumas var en frukt som såg ut precis som clementiner, smakade precis som clementiner, luktade precis som clementiner men som ändå inte kunde kallas clementiner. Vad skillnaden egentligen ligger i tvistade nog till och med Carl von Linné om.

Hur som haver. Samme kamrat, och tillika nuvarande sambo, har tillsammans med mig utvecklat en satsumaskvotteori som hen tvingar mig att berätta om här på min blogg. Frågeställningen den behandlar är varför små satsumas smakar oerhört surt medan stora satsumas inte smakar någonting alls; alltså en fråga som de lärde sägs ha tvistat om i 300 år - dvs. sedan tidigare nämnda Linné antagligen avlade fram frukten.
Vår inte allt för seriösa forskning visar på att det finns en viss, förutbestämd mängd smak. Satsumas innehåller alltid två matskedar smak. Är satsuman liten blir smaken stark, medan en stor satsuma nästan inte smakar någonting alls. Logiken förstår ni själva.

Nu har jag alltså lite kort redogjort för vår teori. Varför jag har ägnat ett inlägg åt det här är för att jag blivit tvingad, alla andra anledningar är lögn. Min forskningskollega, kamrat och sambo tycker nämligen att det här top comedy.

Låt oss säga så här: Om detta vore en kamratstödjarledd undervisningstimme i valfri högstadieskole, där eleverna ombads ställa sig i olika hörn för att besvara frågor, och om frågan vore "tycker du att satsumaskvotteorin är top comedy?", så skulle min sambo antagligen stå ganska ensam i sitt hörn.

(Eftersom det här kan vara den bästa omskrivningen jag någonsin har gjort väljer jag att avsluta nu.)

Alltså: nog om tjat om hittepå-frukten satsumas!

Nästa gång jag träffar ett barn ska jag kalla henom för barnslig. Kul va?

Det är förstås inget principiellt fel med att skriva låtar om dataspel. Den underbara gruppen Elenette har ju faktiskt lyckats knåpa ihop fyra minuter där de sjunger om hur roligt det är att spela Ms-röj. Om Basshunter lyckades lika bra i sina två radiohits Boten Anna och Sitter i ventrilo och spelar DotA låter jag vara osagt. Alla har ju trots allt olika musiksmak, och dessutom tycker jag att var människa ska ha full rätt att skapa precis hur dålig musik en vill.
Alltså inget ont om Basshunters musik. Förutom att hans skivomslag är extremt sexistiska då, men det är nog bara en slump. Dessutom är det ju inte så lätt att komma på skivomslag när en är ny i branschen. Kanske funderade han väldigt, väldigt länge innan han till slut gav upp och utbrast; nej, jag kan verkligen inte komma på något annat motiv än lättklädda, photoshopade tjejer på en motorhuv.

Det får en väl ha översikt med, det kan ju inte vara lätt. Däremot kan en undra varför Basshunter saknar självinsikt? Varför han har fått för sig att prata engelska i den reklamkampanj som just nu florerar på Spotify? Jag begär inte att alla ska vara duktiga på det engelska språket, verkligen inte. Mina engelskkunskaper sträcker sig till Bob Dylans låttitlar ungefär. Däremot får jag väl inte för mig att prata just engelska när jag lika väl kan använda mig av det språk jag faktiskt behärskar.
Konstigt, minst sagt, konstigt. Möjligtvis vill han bara försöka nå ut till en bredare publik. Kanske han tycker att Halmstad blivit för litet för två rockgiganter, vad vet jag. Frågan är ju bara om Basshunter och Per Gessle verkligen konkurrerar om samma publik. Vad jag känner till om Gessle har han ägnat de senaste åren åt att skriva låtar om händiga män och bakverk (vilket såklart är en paradox eftersom händiga män kan snickra och inte baka).

Jag tycker att steget till Ventrilo är ganska långt.

Idag klär jag mig i skjorta för att känna mig lite mindre arbetslös och lite mer betydelsefull. Tar dessutom med Dn-ekonomi till spårvagnen.
Viktigare människa får en leta efter.