Emilbloggar

För någon vecka sedan hörde jag den där David Batra i Sr:s briljanta och ständigt återkommande sommarserie Sommar i P1. Om jag inte är helt ute och cyklar - vilket jag inte är, jag sitter vid datorn - så talade han ganska innerligt, och ganska underhållande om det här med att skaffa barn.
Egentligen var programmet inget märkvärdigt i sig, utan det var snarare hans fascinerande musikval som fick mig att fortsätta lyssna. Med musiker som Johnny Cash, Neil Young, Bob Marley, Di leva, Thåström och till och med Philemon Arthur and the dung var ju programmet så gott som i hamn.

Ikväll plockade jag fram fjärilshåven och fångade mitt förnuft då jag bestämde mig för att googla lite Batra. Han visar sig faktiskt vara ganska rolig. Trots att han både är från Lund, och har utländskt påbrå.

Så varför, kära läsare, inte ta och titta på klippet nedan från tv-programmet Kvarteret Skatan.
Och varför inte slänga in ett "haha" om ni vill undvika att bli förknippade med torra brödskivor och ett bäst före-datum på 02-02-02.
Varför inte?

För övrigt tänker jag i stundens hetta att jag faktiskt borde se honom uppträda live någon gång, för att verkligen se om han är rolig.

Fast vad bryr jag mig om det, jag är ju ingen humorrecensent direkt.

---

Annars händer det inte mycket denna afton. Jag har ätit yoghurt och lyssnat på Nils Landgren. Och så har jag försökt börja på en ny bok också, och se, jag lyckades även den här gången. Det svåra med böcker är nämligen inte att börja - jag har tusen böcker jag vill börja läsa - det svåra är att avsluta dem.

Jag har inte riktigt tusen, men åtminstone fem böcker som står i bokhyllan med ett bokmärke någonstans norr om mitten. Jag tröttnar alltid efter halva, och det beror faktiskt inte på  att boken blir tråkig, utan snarare på att jag läser så sakta att jag hinner glömma bort vad som stod i början.

Igår snappade jag upp ett tips om Bukowskis Postverket exempelvis. Den kommer jag säkerligen aldrig orka läsa, den låter i alla fall ganska långdragen. En Kalle Anka-pocket tar lagom lång tid att läsa ut. Problemet med Kalle Anka-pocket är dock, förutom att det är tråkigt och intetsägande, också att Walt Disney ligger bakom. Antagligen.
Usch.

Jag ska förresten försöka leta rätt på Dostojevskij Brott och straff. Amanda berättade att det är den boken man ska läsa, om man ska läsa något. Den och Lindströms Världens dåligaste land.

Och den har jag ju redan läst, tänkte jag.

Känner ni vilket kulturbetingat inlägg det här blir?

Allt som hör kulturen till; musik, humor, böcker och ja, ni ser.

Jag har ju, för er som inte vet, svaret Kulturarbetare som standardfras på den klassiska frågan "Vad ska du bli när du blir stor?"

Och ibland, när jag är på det humöret, kan även Diktator dyka upp. Vissa tror att man inte menar allvar på något av svaren, men jag menar ju givetvis allvar på bäggedera. Givetvis.

Och sen hör de ju ihop lite också, tänker jag. Diktator och kulturarbetare. Det är lite som bonde och traktor. Som sten och pinne.

Det börjar bli dags att avrunda lite här, tror jag allt. Jag kan ju först passa på att berömma dig som orkade läsa ända ner hit. Jag kan erkänna att jag själv troligtvis inte hade orkat då textstorleken här på min blogg är jobbigt stor. Det går ju visserligen ändra, men jag tänker att vad gör en textstorlek på en blogg om tio år.

Om ni också tänker på det, så borde ni kunna resonera er fram till svaret; ingenting.

Tack och god natt, far åt helvete och puss.