Emilbloggar

Jag läste om två unga damer från Norge.
De var så unga, och så norska, att man knappt kan föreställa sig.
Men om man gör ett försök, ja, då kan jag fortsätta historien.
Den väldigt korta historien. Den historien som går ut på att de har ansökt om kulturbidrag för sitt bloggande.
De påstod, precis som jag att de sysslade med kulturella livsgärningar.
För det är ju det man gör. Ni anar inte hur kulturell jag är.
Det är rödvin och lundell för hela slanten.

Ja, en av damerna hade 150 besökare per vecka på sin blogg.
Hon fick avslag.
Den andra också.

Ja, 150 läsare per vecka är ju faktiskt inte mycket att hänga i julgranen.
Om man inte gör det bokstavligt då, det hade sett roligt ut.

Aja, det jag ville får fram var att det faktiskt är en kulturgärning att blogga.
Och jag tycker att man har rätt till kulturbidrag.
Inte om man har 150 läsare per vecka då, men typ blondinbella.
Hon som har 200000 i veckan.
Då är man värd det, helt klart.

Om man nu inte valde att sälja sig till H&M vill säga..

Förresten ska jag skriva mer om blondinbella någon gång i framtiden.
När jag får tid.
Ni anar inte hur upptagen jag är. Det är helt sjukt.

Så, nu ska jag ändra status på msn-messenger.
UPPTAGEN.

Förresten skulle jag bjuda på en bild också.
Det är också en kulturgärning.





Och sen ska jag även passa på att publicera en liten lista.
En toplista över färg på sugrör.
3. Grön
2. Vit-blå
1. Röd

Alltid rött, alltid rätt!

Folk som gnäller över höga matpriser har antagligen inte insett storheten med pasta. Det blir nämligen inte billigare än så. Du får ge fem spänn för 500 gram makaroner, det är knappast dyrt. Dessutom är det gott.

Det intressanta med det hela är dock hur det kan vara så billigt. Så enormt billigt.

Personligen skulle jag gissa på att det handlar om arbetarnas löner.

Man får anta att makaronerna plockas av brasilianska bönder, som arbetar 12 timmar per dag på någon uppbränd åker, under vapenhot från närmsta gerilla. Därefter transporterar man makaronerna till något låglöneland, typ Taiwan eller Litauen, där man låter underbetalda gatubarn fixa till finesserna.

Först och främst ska man sortera högerböjda från vänsterböjda. Det är samma med bananer. Tittar ni noga upptäcker ni snart att samtliga bananer är böjda åt vänster. Detsamma gäller makaroner.

Därefter ska hålet borras, och numer ska man även bleka makaronerna tills de får den där ljusgula färgen, som man bara kan åstadkomma med giftiga kemikalier.

Sen har de underbetalda gatubarnen gjort sitt, och makaronerna transporteras vidare till någon pittoresk liten håla i Italien.

Där sitter välklädda italienska machomän och packar ner makaronerna i små lådor, och sedan märker man lådorna med Made in Italy.

Sen kan man göra fin vinst på det där "Made in Italy", då ICA bestämmer att; det här är bra grejer. Det här fin italiensk pasta.

Sen transporterar man slutligen makaronilådorna från Italien till Sverige, och rakt in i våra kära ICA-butiker.

Prislappen för oss svenska konsumenter hamnar, som sagt, på 4, 98 kr för 500 gram.

Med allt detta arbete, och alla transporter hit och dit, kan ni själva räkna ut hur jävla lite dessa knegare tjänar i timmen. Jag lovar att ni kan räkna lönen på händerna.

Men satan i gatan vad gott det är.

Av en slump fastnade jag i fåtöljen, med texthäftet till Imperiets Tiggarens tal i handen. Och som de kulturmedvetna rocknostalgiker ni säkert är, vet ni nog lika väl som jag att Imperiet aldrig har lyckats riktigt fullt ut på studioskivor. Musiken känns nämligen inte, som den sig bör, helt  tidlös, då det riktigt skriker 80-talspop av produktionen.

Men det var något särkilt med det där texthäftet. Något som fick självaste Bob Hanssons poesi att blekna i jämförelse. Där i texthäftet framstod nämligen Joakim Thåström som en av de absolut vassaste poeter vi har i landet.

Jag har i en tid försökt att förtränga detta faktum med Thåströms storhet. Jag var antagligen lite för mätt efter sommaren 2006, så jag har väl försökt att släta över med pretentiösa alster signerat Lundell. Eller så har jag helt enkelt insett att det finns så mycket mer än svensk sunkig rockpoesi.

Men jag är tillbaka i denna sunkiga rockpoesi, efter att ha läst följande rader ur Du är religion.

"ännu en morgon i staden

där vi fartblinda aldrig står still

jag vaknar i ruiner av en natt jag inte minns

och en spegel stirrar på min bild

som den dödsdömde skulle be om nåd

ber jag om lite glädje till låns

därute väntar livet men jag vill inte dit

så kyss mej, kyss mej en gång till

den fege dör tusentals gånger

den modige dör bara en

men spegeln skiter i vem av dom

jag är idag, så ge mej maskerad"

Det kan verka lite överdrivet, men det är så träffsäkert och exakt att man nästan blir rädd. Och ju längre fram i texthäftet jag kom, ju mer trängde känslan sig på. Vartenda ord var handplockat från min egen dagbok.

Det är poesi, tänkte jag för mig själv.

Sen var det inget mer med det. Inget att skriva blogginlägg om precis.

Om det inte vore för det att jag senare sedvanligt surfar in på birros blogg, och läser, förutom romantisering om precis samma skiva, även att skivan i fråga fyller 20 år just idag.

Den utkom 25:e maj 1988.

Jag kan inte låta bli att förundras över veckans absolut skönaste nyhet.

Återigen är det ryss-skräcken som är på tapeten, då man talar om att en rysk u-båt har kränkt svenskt vatten. Personligen är jag då inte särkilt kränkt, men jag är ju inte som andra svenskar, uppenbarligen.

Det hela är inte särkilt nytt i sig, då det stora dramat utspelade sig 1982.

Trodde man.

Man har ju aldrig sett någon u-båt, men genom en ljudupptagning har man antagit att det borde vara en rysk u-båt, som säkert ska invadera oss. Kanske till och med spränga hela Sverige, vem vet. Det gäller att se upp med ryssarna!

Efter att under 26 år ha analyserat ljudupptagningen, har man nu lyckats konstatera att det inte alls rör sig om något hot.

Nä, det var visst en helt vanlig svensk jävla segelbåt.

Och om ni lyssnar på ljudupptagningen, kan ni själva räkna ut vilken enorm ryss-skräck som måste ligga bakom, om man ska lyckas få det här till någon som helst fara.

Ljudet kan ju nämligen lika väl komma från en porlande bäck, eller en startande motorsåg.

Sörplar kaffe i regnet och tänker på följande rader, skrivna av en tysk präst 1945.
Man får nästan anta att det egentligen skrevs på tyska, men tack vare allmän skolplikt har någon driftig kille lyckats översätta det till förståelig svenska.
För svensk ska man ju vara, allt annat verkar ju vara fel.
Prästen i fråga hette förresten Martin Niemuller, man kanske måste skriva det, för att inte strida mot upphovsrätten.

Ja, det blir en ganska lång påa till dessa vackra ord, märker jag.
Men det gör ingenting, stämningen byggs upp bättre då.
Folk förväntar sig liksom att det ska vara någon extraordinärt, ju mer man romantiserar.
Men dikten i fråga är faktiskt inte något extraordinärt, det bara ren och skär solidaritet på papper.

well...

I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna,
men jag sade ingenting, för jag var inte kommunist.

Sedan kom de och tog judarna,
men jag sade ingenting, för jag var inte jude.

Sedan kom de och tog fackföreningsmännen,
men jag sade ingenting, för jag var inte fackföreningsman.

Sedan kom de och tog katolikerna,
men jag sade ingenting, för jag var inte katolik.

Sedan kom de och tog mig.

Vid det laget fanns det ingen kvar som kunde säga någonting.


Nu är det ju ganska uppenbart att denna lilla text handlar om herr adolf och hans grymheter.
Men för alla er som har gått ut mellanstadiet, är det förhoppningsvis lika uppenbart att man inte alls behöver tidsbestämma den här till 40-talet. Utan att orden är fullt lika aktuella idag, och passar in på allt från tv-tablån till grillkvällarna.

Tänk på det!

Sitter med en Loka i handen och lyssnar igenom Imperiets gamla stjärnplatta Synd.
Det var länge sedan nu jag tog mig in i dess magiska värld. Lite för länge sedan, känner jag, men man blir ju inspirerad, inte minst av Francesco Totti's ständiga referenser via Karlavagen.

Och då är man här igen.

Inget att skämmas för antar jag.

Värre är det de dagar man fastnar framför Lasse Vinterdäck. Då skäms man lite, och tänker i sin ensamhet att vi visst behöver några fler Ulf Lundell.

Men så är det ju förstås inte. En Ulf Lundell är nästan redan en för mycket, så jag brukar hånskratta åt kopian Winnerbäck.

Samtidigt innehar jag nog de flesta av hans plattor, och samtidigt står jag fast vid min åsikt att mannen i fråga ligger bakom en av Sveriges bästa plattor genom tiderna. Jag pratar såklart om Dans med svåra steg, som finns att köpa här under länken.

Om ni undrar, så är jag inte sponsrad av cdon. Jag tycker bara om att länka lite hit och dit. Visa att man kan, att man vet hur man gör.

För det vet jag, minsann.

Ibland känns det dock som om det vore det enda jag vet. Som om det enda jag kan vore att länka. Det känns lite tragiskt när man tänker närmare på det. Men det hör väl livet till, antar jag. Livet är ju, trots allt, ganska tragiskt.

Fast så får man inte säga. Man ska vara nöjd, tacksam och fan och han moster. Man ska inte klaga, man ska leva.
Kristin klagar ganska mycket, och för mig är det inga problem. Inga problem alls faktiskt. Jag klagar mer än gärna, inte inför folk sådär kanske, men på internet. Det är väldigt skönt att kunna klaga på saker och ting. Saker man inte är nöjd med.

Men, som sagt, detta gör jag inte inför folk. Då skulle man inte få någon tid över till att prata om annat. Det finns allt för mycket att klaga på.

Ja, så jag håller käften, ler och låtsas att jag trivs. Det blir bäst så.

Imperiets gamla alster har nu rullat ned till spår fem, lokan är snart urdrucken. Det känns halvbra bara. Jag skulle vilja ha mer. En helt ny, oöppnad. Kanske till och med en ny smak

Hallon med Grape står det på denna flaska.
Jag har druckit alldeles för många Hallon med Grape genom mina år, konstaterar jag, så det skulle vara ytterst tacksamt att få prova på någonting nytt. En helt ny smak, utan några som helst rester från hallon, utan några inslag av grape. Bara något helt nytt, något oprövat.

Men det ligger väl, som vanligt, på individens ansvar att få saker och ting gjorda. Det är väl antagligen jag som får styra mina fötter mot Ica någon gång framöver, och leta igenom drickaförrådet.

Jag hoppas jag hittar något gott. Kanske Kaktus/Lime.

Det låter spännande.

Om man vill kan man börja detta inlägg med att påpeka att Överskottsbolaget
förkortar sig med ÖoB. Alltså inte ÖB, som man kan tro.

Nä, ÖB står för Överste Befälhavare, vilken jag tänkte rapportera om denna fredagseftermiddag.

Som ni säkert vet lyckades Försvarsmakten med den beundransvärda prestationen att felräkna förra årets budget med 1,5 miljarder kronor.
Ni anar inte hur många tuggummi man kan köpa för dessa pengar.

Hur som, så måste nu nedskärningar genomföras.

Vad jag personligen tycker om dessa nedskärningar ska jag inte gå in på. Det känns tråkigt.

Håkan Syrén, överste befälhavaren, är dock orolig. Han "varnar för att försvarets förmåga att försvara Sverige inte är tillräcklig, och antyder en viss oro inför utvecklingen i Ryssland".

För att citera Ekot.

Det är väldigt spännande att vi fortfarande går omkring och är rädda för ryssarna.
Personligen har jag väldigt svårt att se faran med Ryssland. Nog för att de dricker vodka, spelar hockey och annat osunt. Men att de skulle få för sig att invadera Sverige känns ganska avlägset.

Vad ska de här och göra? Vi har väl antagligen världens dyraste vodka.

Dessutom är väl Ryssland stort nog som det är.
Fast det är klart, om man är van vid Sovjetunionen så känns det kanske litet. Trångbott.

Om man inte har vettigare saker för sig (vilket jag uppenbarligen inte har), kan man sitta och fundera på Windows.

Och inte bara det där om varför Paint inte har uppdaterats sen medeltiden, utan även varför knappen Avsluta Windows ligger där den gör - under Start-Menyn.

Men det finns säkert en logisk tanke bakom. Det gör det för det mesta.

Med vissa undantag för modebloggar, nazipropaganda och ishockey då.

Där är logiken lika osynlig som Fredrik Reinfeldt.

Jag hatar nämligen hockey.

Jag kan acceptera att det är jättetråkigt, och jag kan acceptera att man inte ser pucken.
Men när de sänder hockey-extra när jag ska lyssna på Karlavagen, då har det fan gått för långt.
Speciellt med tanke på att matchen i fråga var Sverige-Danmark och Sverige ledde med 8-1 genom hela matchen. Ja, genom HELA matchen. Det var inte spännande för fem öre.
Ändå skulle det sändas, och kommentatorerna skulle reflektera hit och dit. Vem får spela i nästa match? Vem gör nästa mål? Och vem har knutit skridskorna för hårt? osv.

Det enda roliga med hockey, är att alla spelare kontrollerar bladet på klubban efter varje missat skott.
Men det missar man ju via radion.

Då är Hockey-VM så ointressant det kan bli.

Tack vare Kinas fackföreningsförbud kommer det ju nya teknikprylar lika ofta som Tv4 sänder reklam. Hela tiden ska det vara nya prylar, uppdateringar, färgbyten osv.
Mp3-spelare är ett bra exempel.
Det är inte alltför många år sedan som jag investerade i min 128mb.

Det är ganska omodernt nu, för att tala i lindriga ord.

Nu är det snarare 128 Gb som gäller, dessutom ska man kunna se på film, lyssna på radio och spela spel.

Teknikens framfart sprider sig som aids. Även om man inte får dra sådana liknelser.

Mobiltelefoner, datorer osv. är också drabbade av utvecklingshysterin. Allt måste hela tiden förnyas. HELA TIDEN. Man måste varje månad byta ut någonting. Kanske lägga till ett I efter Nokia2510, så det blir Nokia 2510-i och sådär. Ni vet hur de håller på.

Den enda skillnaden är färgen ungefär.

Men tillslut, efter ett otal år är skillnaden jävligt stor.

Det är väldigt stor skillnad på Windows 97 och dagens datorer. Faktiskt.

Nästan allt är utbytt, uppgraderat och förbättrat.

Men Paint..

PAINT!

Det ser ju för fan lika dant ut som det gjorde 95!

"Bara den nation är fri som inte berövar andra friheten"

   - Karl Marx

Med respekten i åtanke har jag tidigare valt att avstå från att skriva om Engla på internet. Det är en privat tragedi, och egentligen inget som passar in på min blogg. Och inte på halvseriösa debattforum heller, för den delen.

Nu är det dock annorlunda, då Englas familj medvetet väljer att skapa en medial debatt. SVT ska nämligen direktsända begravningen som äger rum imorgon, lördag.

Då vill man uppenbarligen att media (ja, blogg är ett medium) ska ta upp ämnet. Och då hakar jag givetvis på.

Och jag tänkte skriva om varför det är fel av Sveriges Television, public service, att direktsända en privat begravning.

Fallet med Engla är en tragedi, det förnekar jag inte. Och att man sänder mordbegravningar har jag egentligen ingenting emot. Det visar att vi faktiskt bryr oss om våra medmänniskor, att vi berörs när något hemskt inträffar. Det handlar om solidaritet.

Och solidaritet förespråkar jag, som ni vet.

Men om SVT ska sända Englas begravning, så borde de rimligtvis sända alla begravningar där mord är inblandat. Annars blir det hyckleri.

För visst är det som hände Engla både tragiskt och oacceptabelt. Men är det verkligen värre än alla andra mord som inträffar i Sverige? Är det verkligen värre än Arbogamordet, och värre än det dubbelmord som inträffade i Vallentuna igår?

Vallentuna? Mord? , tänker ni. Jag vet, det skrivs inte om det. Antagligen är det någon utländsk, fattig kille som är död. Media fungerar så.

Hur som helst är dessa fall lika hemska som Engla-fallet. Och då SVT väljer att sända Englas begravning, särkskiljer staten på människor, och påvisar indirekt att Engla skulle vara mer värd än den utländske killen i Vallentuna.

Därför är det fel att sända begravningen.

Engla är en privat tragedi, ingen nationell sorg. När någon offentligen person dör, exempelvis Palme, kan man sända begravningen. Men Engla är ingen offentligen person.
Det är en tragisk historia, men begravningen är något som media bör hålla sig ifrån.
Eller välja hela tv-tablån efter hjärtat, och sända alla mordbegravningar.

Nu när namn som Fritzel och Engla ständigt upptar löpsedlarna, väcks genast debatten om dödstraff. Det finns någon cynisk tanke hos människor som gör att man år 2008 förespråkar dödsstraff. Eller, ja, just förespråkandet är väl begrundat, det cyniska ligger hos folk som egentligen är emot dödstraff. "Jag är emot dödstraff, men Fritzel tycker jag ska mördas." och "Jag är inte rasist, men man ska akta sig för muslimer."

Orden hörs alltför ofta i inofficiella sammanhang.

Och jag tänker inte gå in på argument om varför dödstraff är fel, och absolut inte hör hemma i en demokrati, det hoppas jag ni förstår. Akademiker, som ni är.

Nä, jag tänkte presentera en tanke som jag har gått och funderat på ett tag. För ni känner ju alla till att våld föder våld.
Att Fritzel låser in sin dotter i källaren och våldtar henne under 24 år, kan aldrig ursäktas. Det är en vidrig handling. Men om man rotar i kriminellas uppväxt, så hittar man nästan alltid en förklarande, och förmildrande omständighet. Ingen ursäkt, absolut inte, men ändå någon form av förklaring.

I Fritzels barndom hittar man vardaglig misshandel hemma. Man hittar i hans Österrikiska barndom en tidig ockupation av Hitler.

Och en uppväxt under andra världskriget kan aldrig sluta bra. Det förstår ni själva. Men det jag ville visa var att allt bygger på vart annat. Andra världskriget hade sin historia i första, osv. Tyskland har ju aldrig riktigt återhämtat sig från första världskriget egentligen, inte förrän på 90-talet.
Aja, det är en annan historia.

Ja, och barnmisshandel utmynnade i att Fritzel våldtog sin dotter. Allt har sin orsak.

Och såhär långt är ni antagligen med mig. Det är ganska självklart att en hård uppväxt, för med sig en hård människa. En uppväxt fylld med ondska, skapar oftast onda personer. Inte alltid, men ofta.

Ja, och så till min tanke.

Jag tror att det finns en gräns någonstans, en kurva, som visar var människor går över från det onda till det goda. När man blir slagen som barn, blir man kvinnomisshandlare som vuxen. Blir man överöst med kärlek i sin uppväxt, blir man oftast en god människa. Men jag tror att om man utsätts för tillräckligt mycket ondska, så blir man också en god människa. En genomgod människa.

Jag tänker återigen på andra världskriget, och förintelsen. Överlevande från koncentrationslägren har sett så mycket ondska man kan föreställa sig, att man tar ordentligt avstånd ifrån det. Man blir god.

Fritzel blev misshandlad, han blev ond.
Hans dotter som har suttit inlåst och blivit våldtagen i 24 år, har sett så pass mycket ondska att hon antagligen inte vill att ondska ska drabba någon annan. Hon blir god.

Ja, så tror jag att det kan vara. Vad tror ni?

Det börjar bli svårt att blogga.
Intressanta ämnen sinar nämligen som vatten i saharaöknen.  De försvinner bara.
Jag antar att jag har läst aftonbladet för lite på senare. Där har man annars källan till krönikor.
Men, nej. Det är stopp.

Jag har lovat mig själv att inte bli personlig. Hålla mig på avstånd från utlämningar.
Och då blir det svårt.
Det är tämligen enkelt att föra över hjärnaktiviteten till tangentbordet (usb-kabel).
Att tömma ur sig allt man tänker på, och tala sanning till hundra procent.
Efter lite finslipning utmynnar det nästan alltid i en bra text. Plura är en mästare på detta.

Men jag har, som sagt, lovat mig själv att inte tala sanning alls här på bloggen.
Trettio procent sanning kanske, inte hundra.
Det är inte värt det, tänker jag. Vem som helst kan ju läsa.

Nä, alltså blir det ganska svårt när hjärnaktiviteten, och fantasin är nere på noll.
Då får det bli inlägg om smink och caffe latte. 

Men det är ju tydligen jävligt populärt.

Dagens modetips: Skippa sminket, lär er photoshop!

Alla barnen var döda utan Eva,
för hon föredrog att leva.


Puss.

Fru Gårman är en aktuell fråga uppenbarligen.
Inte bara för regeringen, utan främst för skribenter av alla dess slag.
Alla, ja allt från etablerade journalister till amatörbloggare, ska göra sig roliga
över det faktum att Herr Gårman anses vara kvinnoförtryckande.
"Hallå, är inte kvinnors löner liiiiite viktigare."
"Hallå, kvinnor blir våldtagna, vem bryr sig om en skylt!?" osv.

Så håller man på och försöker göra sig lustig.

DET ÄR INTE ROLIGT.
Alla barnen-historier är ju för fan roligare!