Emilbloggar

Fast.. Bara lägg av! Den här är ju också för uppenbar. Det här är ytterligare ett av de "heltokiga" exempel min svensklärare och alla bakom skirvihop.se drog i början av 2000-talet. Det gick väl inte undvika?
Jag tror att det finns fyra, enbart fyra, särskrivningar som en bara inte gör: kassa säljare, svenska lärare, brun hårig och fryst kyckling lever. Alla andra kan jag acceptera, men dessa borde väl alla veta om.

Ta mig tillbaka till 2003.

Jag trodde ärligt talat att det här problemet var utrotat. Att alla människor - efter att skrivihop.se lanserades i början av 2000-talet - hade blivit extra uppmärksamma på just det här. Att en numer gjorde allt för att undvika att bli hånad av en grupp språkstudenter med för mycket fritid.
Tydligen finns det undantag som bekräftar regeln. Men en kan undra var annonsören för Sweden Powerproffs befann sig under milleniumåren om hen missade hur folk gottade sig i särskrivningar som just "kassa säljare" och "fryst kyckling lever". För oj vad det skrattades åt det här. Oj, oj, oj vad folk gjorde sig lustiga över fenomenet särskrivningar.
När jag gick på högstadiet gick det inte en enda svensklektion utan att min käcka lärare påpekade hur fel det kan bli om en skriver isär "brunhårig kvinna" i en kontaktannons. "Det är ju en helt annan grej med brun, hårig kvinna" sa hon och skrattade. Jag tror att det var hon som fick in även mig på det här spåret; jag har en ful ovana att avfärda hela texter p.g.a. en enda särskrivning.

Sweden Powerproffs har onekligen lyckats med någon alldeles extra. Det känns lite som att komma med polio år 2009 - alla vanliga människor har insett hur en undviker att trampa i detta klaver. Men inte Sweden Powerproffs. De knegar på som om det fortfarande vore 1999.

Och en sak till: Het inte Sweden Powerproffs! Gör inte det, det är inte så himla hippt!

Om jag var Orvar Säfström skulle jag utse den här scenen till den bästa i svensk filmhistoria. Sen skulle jag nog gå till frisören också, men det hör ju inte hit.
Scenen är ju inte bara konstnärligt vacker och otroligt underhållande, den visar även på hur viktigt det är att göra en distinktion mellan tjejskor och killskor. I förlängningen visar det på vad det innebär att vara man och vad det innebär att vara kvinna.
Ni kan vara lugna, jag tänker inte gräva ner mig i den här analysen. Snarare ska jag påpeka hur otroligt effektivt det är att avfärda någon som fascist. Det ska jag också börja med. Jag klär mig nämligen också i tjejskor numer, även om skillnaden gentemot "vanliga gymnastikskor" inte är särkilt stor: vad som skiljer är att det finns en röd rand längst ner på mina tjejskor. Tjejer gillar ju rött, så det är ju visserligen naturligt.
Men att i en diskussion helt sonika kalla någon för fascist lär ju få oanade rekationer, tänker jag. Det går ju nämligen inte bemöta ett sådant påstående. Det är ju för absurt.

Nu måste jag egentligen göra annat och har inte tid att skriva mer. Jag tänkte mest berätta att om en bildgooglar på "fascist" så kommer en bild på George Bush upp. Inget konstigt såklart.
Vad som är mer konstigt är att om en istället bildgooglar på "George Bush" så kommer den här bilden upp.
Mer konstigt.

På Akademibokhandeln är vissa pennor placerade i glasmontrar. Inlåsta, så en måste be expiditeten öppna om en ska titta på dem. Ungefär som dyrbara smycken brukar vara i en vanlig smyckesaffär.
Jag vet inte: antingen är dessa pennor tillverkade av typ mammutben. Eller så har Akademibokhandeln extrem hybris.

Låt mig gissa på det sistnämnda.

..Och eftersom jag har sett tv-serien Tusenbröder typ tjugo gånger, så vet jag allt om rån. Vet att förövarna kommer att åka fast, och vet att det är en del av spelet.
Vill mest berätta det här för att kunna få ut något som helst av tv-serier. Vill ju inte gärna ha ägnat x antal sömnlösa nätter åt ingenting. Vill hellre kunna använda mina erfarenheter till att berätta om rån.
Dessutom har jag ju blivit rånad själv en gång. Då måste jag veta allt om rån.

Nu: ringa Persson och höra vad han har att säga om veckans händelser. Gw Persson alltså.

Det har ju varit ett helikopterrån i veckan, som ni säkerligen vet. En bra grej med det är ju att "helikopterrån" i fortsättningen kommer vara ett ord. Annars är det ju mest dåliga grejer det innebär förstås.
Hur som haver.
Den ihärdige insändarskribenten använder det här rånet till att försöka få igenom ökade befogenheter för polisen;"hade polisen haft en militärt utrustad patrull i varje bank hade det här aldrig skett." Ungefär så går resonemanget.
Även om jag såklart aldrig håller med insändareskribenter (de är ett särskilt klientel) kan jag erkänna att polisen behöver förnya sin arbetsmetod. Eftersom brottsligheten förändras måste även de som ska bekämpa den förändra sig. Jag tror att det kallas logik.

Ett exempel: Idag såg jag ett par ridande poliser. På häst.
Jag tror att 1800-talet vill ha tillbaka sin arbetsmetod.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den här informationen, därför väljer jag helt enkelt att sprida den vidare; Göran Hägglund är uppvuxen i Jönköping.
Vet inte om det säger något om världen. Ska fundera mer på det.

Jag måste tipsa er om en fin blogg jag hittade. Den går under namnet Ferhat - Studerar till sjuksköterska, och där kan en läsa precis hur det är att studera till just sjuksköterska. Passande va?
Så om ni vill veta hur det är att få csn-lån, träffa studiekamrater och laga pyttipanna så bokmärk!

Till och med versalt: BOKMÄRK!

Tittar på psl-klipp och får det något oväntade intrycket att Promoe egentligen skäms över sin Svennebanan-låt. Att den blev så svennebanan att den nu är tvungen att framföras ironiskt.
Ett oväntat, för att inte säga märkligt, intryck förstås.

Nu: analysera varför jag kunde få ett sådant intryck. Har säkert med testosteron att göra.

Winnerbäcks nya alster Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen verkar ha släppts nu i dagarna. Av albumtiteln att döma vandrar herrn verkligen på den välbekanta linjen mellan geni och galenskap.
Låt mig göra ett enkelt antagande: han trampar på fel sida.

Vad det ger för utdelning? 1,2 kanske. Om jag har tur.

Nu ska det sägas att jag inte är fullt bevandrad inom svensk imitationscomedy, så ni får rätta mig om jag har fel; men varför finns det inga parodier på Lasse Granqvist? Är det möjligtvis för uppenbart?
Eller har jag tittat för lite på Galenskaparna och missat deras tiominutersmonolog där de skriker ut glädje över att Zlatan minsann gjorde mål i en vänskapsmatch mot Albanien? Den sketchen borde ju finnas, tänker jag.
Det kan nämligen inte vara rimligt att bli så här glad över ett 3-0-mål:





Låt mig avslutningsvis göra ett antagande om varför parodierna inte finns, trots att de är så uppenbart självklara och enkla: Lasse Granqvist är helt enkelt för underbar för att driva med. Vad en än tycker om fotboll, kan en ju inte låta bli att älska honom. Det är passion i allra högsta grad.
Nu har jag inte testas, men jag tror att om en bildgooglar på just ordet passion, så kommer en bild på Lasse Granqvist upp någonstans på översta raden.
Något annat vore, låt oss säga, bisarrt.

Nu ska jag överdriva och säga att det här är huur roligt som helst. Det är det förstås inte, men det är tillräckligt roligt för att nämna här: JAG BOR GRANNE MED CARL SCHLYTER!

Hade jag haft en kamera hade ni fått bildbevis.

"Tänk på att Carl Schlyter till 60 procent har samma gener som en tomat".
- Sten Stymne, professor i växtförädling.

Det underbara citatet väcker ju såklart en hel del frågor. Inte bara de alldeles uppenbara kring huruvida Sten Stymne egentligen är ett riktigt namn, och om "professor i växtförädling" egentligen är riktig titel. Framför allt undrar en ju om 60 procent tomat bara gäller Carl Schlyter.



Carl Schlyter (mp): 40 % människa, 60 % tomat.

En anonym och dyslektisk läsare bad mig att skriva om Caster. Varför dyslektiska läsare tycks vara överrepresenterade på min blogg har jag ingen aning om. Eller jo, det har jag ju: det är ju jag som kallar dem dyslektiska bara för att de är anonyma. Tänker att det är lite samma sak.
Om jag nu vill vara politisk korrekt kan jag lägga till att dyslexi i sig inte är något "varaktigt funktionshinder", som wikipedia faktiskt hävdar. Tvärtom är det, som i alla fall av sk. funktionshinder, samhället som skapar dem. Vi gör funktionshinder, som det så fint heter.

Men någon ville att jag skulla skriva om Caster, ja.
Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte hade en aning om vad det var. Men eftersom jag är så seriös här, så slänger jag ju inte bara ämnet åt sidan. Istället ägnade jag en halvminut åt research, dvs. googlade.

Om en bildgooglar på Caster får en upp den här bilden. Jag vet inte, men någonting säger mig att det är fel caster. Jag tror istället att det är den omtalade löparen som åsyftas. Såklart borde jag ju ha vetat (obs: sveriges fulaste ord) det här, men jag är inte så haj på sport.
För er som inte har hört någonting om det här (typ jag), så är det ett himla tjafs om en 800-meterslöpare, i damklassen, som anklagas för att vara man. Eftersom jag inte är insatt i just det här, tänker jag inte uttala mig något vidare om hen sig. Däremot visar berättelsen om Caster hur oerhört stark uppdelningen man/kvinna faktiskt är. Och lika väl visar den att uppdelningen inte är fullständig, då det gång på gång dyker upp människor som överskrider denna gräns.
Att människor blir upprörda över det här är både sorgligt och roligt. Ibland när jag träffar folk brukar jag leka lite med det här, och hävda att jag inte bryr mig om kön. Att jag inte definierar en sexuell identitet, utan att jag helt enkelt attraheras av människor. Det är också roligt, för då blir folk precis lika provocerade som i fallet Caster. Jag brukar få det påpekat för mig att: antingen är jag heterosexuell och vill ligga med tjejer. Eller så är jag homosexuell och vill ligga med killar. Allt utanför den här uppdelning är så oerhört svårt att föreställa sig. Det ifrågasätter nämligen en hel världsbild som är uppbyggd på dikotomin mellan man och kvinna.

Nu tillbaka till Caster, för jag läste precis att hen är intersexuell, dvs. har både manlig och kvinnlig könstillhörighet. I en världsbild som utgår från man/kvinna existerar inte Caster, hen blir ett abjekt, som min sambo troligtvis skulle vilja uttrycka sig. Trist.

Nu avlsutar jag här, för jag måste duscha och plugga. Men ni kan väl ägna dagen åt att fundera över det här. Uppenbarligen är inte uppdelningen man/kvinna tillräcklig..

(Obs: att hen är svart har ju absolut ingenting med upprördheten att göra. Folk hade ju blivit precis lika upprörda om det rörde sig om en vit man som hävdades vara kvinna. Såklart).

En god vän till mig, som vi här kan kalla för Jonas (mest för att han faktiskt heter så), tipsade mig om en fin hemsida. Givetvis måste jag föra goda idéer vidare och bifoga en länk här: http://klockren.nu/

I övrigt vill jag passa på att berätta att jag just nu äter senap. Berättar det mest för att jag inte finner någon mening med att äta just senap om ingen får veta det. Då hade jag ju lika väl kunnat äta någonting gott istället.
Så nu vet ni det.
hej då för idag.

En bra grej med min gymnasietid var att jag en gång fick ett texthäfte om rasismens historia. Att det var olagligt kopierat behöver vi, för lärarens skull, kanske inte nämna här. Eller jo, det behöver vi: HÄFTET VAR OLAGLIGT KOPIERAT!
Detta häfte behandlar bland annat hur den vetenskapligt utstuderade rasismen uppstod först i slutet av 1800-talet. Samma tema återkommer nu när jag läser genusvetenskap på universitetet - homosexualitet (som identitet) är nämligen också ett relativt nytt påhitt, sprunget ur samma tid.

Varför jag nämner det här kan en förstås undra över. Om jag vill framstå som seriös kan vi säga att det är för att visa hur ingenting är statiskt utan varierar utifrån historiska omständigheter. Annars kan vi säga att det är för att ha någonting att skriva om över huvud taget.
Nu tänkte jag testa att vara seriös, och hävda alternativ nummer ett. Alltså att det ska exemplifiera något viktigt. Ha nu detta i åtanke när jag berättar följande: Läkaren och riksdagsmannen Wilhelm Wretlind skrev år 1893 att "negerflickor blir gravida vid 7,5 års ålder".
Det är väl roligt?
En kan ju undra vad han grundade denna tanke på. Låt mig gissa att han aldrig hade varit utanför Sveriges gränser, utan helt enkelt antog hur det var där "negerflickor" bodde. Och det känns ju som ett högst rimligt antagande - sjuåriga negerflickor borde ju vara gravida. Av detta antagande drog han sedan slutsatsen att negrer (och arbetare, kvinnor osv.) var lägre stående eftersom de var så himla sexuellt aktiva. SÅ TIDIGT SOM VID SJU ÅRS ÅLDER! Den sexuella aktiviteten tog såklart energi från hjärnan så att den inte kunde utvecklas. Det kan en ju förstå.

Slutsats: herr Wretlind verkar ha varit en bra kille ändå. Bra som i betydelsen inte bra.

Härom dagen skrev jag att jag sett ett helt gäng sitta och teckenspråka på ett café. Vill poängtera att jag inte vill göra mig rolig över teckenspråk som kommunikationsform. Tvärtom är det ju oerhört praktiskt.
Hur som haver. Idag upptäckte jag att stället de satt på heter Språkcaféet.
Det är väl ironi om något.

Nu förutsätter jag att ni har läst om de två norrmännen i Kongo. Jag känner nämligen att jag vill kommentera det hela, och måste väl då börja med att säga att dödsstraff är en sådan grej som aldrig är okej. Inte ens om det sker med viss ironi.
Men att dödsstraff inte är okej att utdöma betyder ju inte att de är oskyldiga. Det kan ju mycket väl vara så att de två - båda uppsagda från norska militären efter att de försökt värva folk till en privat säkerhetsfirma - åkt till krigshärjade Kongo, med vapen på ryggen, utan att ha något brottsligt i åtanke. Och att den ene mannen ler när han torkar upp blod från bilen, kan väl mycket väl bero på den absurda händelsen; "hur gick det här till, vi skulle ju bara utforska terrängen inför ett affärsprojekt".
Nåväl. Det som förvånar mig är varför ingen har påpekat deras försök att odla revolutionsskägg. Och varför ingen har analyserat de bakomliggande orsakerna (okej, egentligen förvånar det mig inte. Finns väl inte riktigt tid för det nu, men jag tänker skriva så här i alla fall).
Jag vill i det här fallet nämligen inte skylla på den hierakiska, patriarkala våldsförespråkaren, i Sverige kallad Försvaret, som brukar vara en av orsakerna. Vi som kan vår Kubahistoria ser nämligen en annan koppling: att hyra motorcykel, åka till Afrika, odla skägg och skaffa vapen påminner lite för mycket om en viss Ernesto. Jag vet inte, men någonting säger mig att vi ska sluta romantisera kring Che Guevara, och inse att han var en mördare bland så många andra. Att vara snygg kan väl inte ursäkta dödsdomar heller.

Jaja. Nu orkar jag inte skriva mer. Ska väl läsa om att kasta tjekast istället - också en viktig aspekt i Kongo förstås. Vad jag ville säga var att en inte får döda varandra, inte ens på skoj. Bra, då kommer vi överens om det.
hej hej

Det här skämtet, eller lögnen, om att en har fått svininfluensan; ska vi tillsammans bestämma att det är gjort nu?

Lägger fram ett förslag om att alla borde tala teckenspråk i detta nu. Till min rumskamrat visserligen, inte till riksdagen, som kanske vore mer lämpligt.
Anledning: jag såg ett fint gäng sitta på ett café och teckenprata med varandra förut. Hur bra och fint som helst, ingen blir störd av att de pratar för högt, jag kan sitta bredvid och läsa utan att komma av mig.

Om det nu blir jobbigt att förbjuda människor att ägna sig åt verbal kommunikaion på allmän plats, tänker jag kanske att vissa byggnader kunde få innefatta dessa regler. Byggnader som en kunde läsa i utan att bli störd. Jag tänker mig att dessa byggnader dessutom kunde ha böcker, så en slipper att ta med sig själv. Kanske kunde en kalla byggnaderna för bibliotek. Hmm, jag anar framtid, anar att här finns pengar att tjäna.
Nu kanske det låter som science fiction, men jag tror faktiskt att dessa byggnader är verklighet inom, hmm säg fem år.

DET VAR INTE ALLS DET HÄR JAG SKULLE SKRIVA!

Snarare tänkte jag släppa frågan: hur är en ironisk i teckenspråk? Gör en möjligtvis 90-talshartassar med fingrarna innan varje tecken?
Förresten finns det nog en gammal spaning på det här temat, om hur en rimmar på teckenspråk. Jag gissar att det är Fredrik Lindström som ligger bakom - han ligger väl bakom alla klurigheter i svenska språket. Något säger mig dock att det är han som spelar Anders i tv-serien Anders och Måns. Anders Nilsson alltså.
Jag ska söka vidare på det här.

Först: ostmacka. MED OST!

Böcker är ju en bra grej. Inte bara för att en kan läsa dem utan även för att de är himla fina att ha i bokhyllan.
Det var en bra inledning. Nu till sak.
I vår bokhylla här hemma finns nämligen ett nytt boktillskott: August Strindbergs klassiker Giftas II, men den här gången i feministisk bearbetning.
Till skillnad mot originalupplagan är bokens sidor fyllda med - ingenting.

Satir på hög nivå.

Höhö. Höhö. Så skrattar jag åt mig själv. Det är nämligen ganska roligt att, som i föregående inlägg, kritisera Metros ovilja att problematisera nyheter. Varför? För att en alltid vet vad en ger sig in på då en läser Metro. Att begära en kritisk granskning där, känns lite som att begära.. (valfri rolig liknelse).

Nu: ställa in mjölken i kylskåpet (avd. jag har så spännande liv).

Både Metro och Aftonbladet (och säkerligen fler medier därtill) har den senaste veckan rapporterat om en person dömd till utvisning, som nu vunnit miljonvinst på triss. Nyhetsrapporteringen har i båda fallen följt mönstret "höhö, vad tokigt att utvisa en miljonär" och Aftonbladet exemplifierar denna tokighet genom att, lite vitsigt, kalla mannen för "trissflyktingen". Allt för att distansera sig till det verkliga innehållet.
Nu kan jag visserligen ha fel - nyhetsvärdet ligger väl just i den specifika kombinationen av flykting och miljonär - men saknas inte den kritiska granskningen? Är inte det här ett ypperligt tillfälle för en krönika om huruvida utvisning är moraliskt riktigt?

Jag ber om ursäkt om ni tycker att min pk-filosofi stigit mig åt huvudet, jag varvar ju trots allt med Sovjetreferenser och krav på dödsstraff. Allt för att hålla tillbaka kritiken av tråkighet.

Hur som helst vet jag inte varför dennne nymiljonär är dömd till utvisning. Kanske uppnår han helt enkelt inte flyktingstatus eller är han kanske rent av dömd för brott. Vad vet jag.
Vad jag vill framhålla här är i alla fall att det är irrelevant. Det behövs inga nyttoargument för att motargumentera Sverigedemokraterna - det behövs bara påpeka att alla människor saknar rättigheter att avgöra vem som får vistas på den plats som kallas Sverige. Jag har ingen rätt att utvisa någon och säga att "här får du inte vara, för jag var här först" oavsett anledning.
Det kan ni ta med er till nästa argumentation med Jimmie Åkesson.

För att göra inlägget roligare, kan jag väl avsluta med lite nöjesinformation som har viss anknytning till inlägget. Henrik Schyffert talar om ett kommande tv-projekt samtidigt som han passar på att fila till tidigare nämnda Åkesson. Titta på det om ni vill. Själv ska jag ägna mig åt mer intellektuella saker som schack och tv-spel.
hej hej

Jag har fått uppgifter om att Maria H inte heter Maria H utan Maia H (här skulle kunna följa ett skämt kring om det var hon som låg bakom den där jobbiga discoplågan som kom i början av 2000-talet, men jag hoppar det).
I alla fall: jag googlade ju hennes namn och fick då inte någon tillrättavisning i stil med "menade du maia hirasawa". Det måste väl kännas bittert ändå? Hur en blir bemött av google brukar ju nämligen vara ungefär samma som hur människor uppfattar en. Exempelvis: när en googlade "töntmusik" för något år sedan fick en upp texten "menade du syntmusik" (obs: sant). Ni är med mig här.

Nu har jag glömt bort vad jag skulle komma fram till. Dumt. Men jag byter spår lite inom samma ämne och berättar en annan grej. Det är okej va?
För ett tag sedan skrev jag om ett roligt namn som jag slumpmässigt stötte på. Läs här också och skatta åt sambandet (mitt nya favoritord och i övrigt go musik).

Utan att göra några som helst kopplingar. Men jag var och lyssnade till Maria Hirasawa (obs: googlade stavningen) förut, och påväg hem dök frågan upp i huvudet om det möjligtvis är okej att vara nazist ironiskt. Är det okej, eller är det fortfarande lite för tidigt?

När jag ändå är inne och smakar på fenoment Sovjet, kan jag passa på att nämna något jag läste i boken Militärmusik (att nämna titeln innebär i det här fallet en läsrekommendation).
Vad det gäller det förlegade påhittet sedlar är vi ju mycket för det här med motiv och förebild. Motivet på sedlar har ett syfte att framhålla personer som ska anses särskilt viktiga. Vilka människor som får representera sedlar är ingen slump, utan en medveten handling om vilka personer som bör hyllas och inte. Det är med andra ord ingen tillfällighet att kvinnor i Sverige har förpassats till de lägre valörerna.
I Sovjet fanns precis samma tanke; sedlarna skulle fungera som propaganda.
Vilka personer kan då ha funnits på sedlarn i Sovjetunionen? Kan det månne varit Marx, Lenin, Stalin och andra med liknande inflytande över samhällsordningen?
Inte riktigt. På sedlarna i Sovjetunionen fick Vladimir Lenin vara motiv. På alla valörer!
Ett problem som uppstod med det här var antagligen hur en skulle se skillnad på de olika valörerna. Lösningen blev således att låta Lenin poträtteras från olika åldrar. På låga valörer var Lenin i en viss ålder, på höga i en annan.

Jag vet inte riktigt var det här grundar sig. Det måste väl rimligtvis ha funnits någon annan som kunde tänkas vara förebild? Eller tyckte en månne att Lenin var för snygg för att inte finnas på samtliga sedlar.
Jag är inte säker på att jag håller med. Var inte Stalin liiite finare i alla fall till utseendet?
Bild Lenin, bild Stalin: avgör själva.

SLUT PÅ INLÄGG!!!

Observera att endast uppgiften om sedlarna kommer från en skönlitterär bok. Resten är bara antagande, men det får en gör på en blogg. Anta alltså.
Hej då.

Jag ska gå rakt på sak: Anna Odell är nu dömd till dagsböter om sammanlagt 2500 kr. 2500 kr som istället för att gå rakt in i statskassan och därmed till royalistisk propaganda, kunde ha använts till något vettigare. Exempelvis kunde Odell köpt sig inte mindre än sex st vita Klippan-soffor och två paket Göteborgskex. Med andra ord kunde hon ha anordnat en kanonkväll för alla konstfackstudenter. (observera att min research här är ganska undermålig, för att inte säga icke-befintlig. Kanske går böter till något slags brottsofferfond istället för till kungahuset, vad vet jag.)

Hur som haver, barnen kär. Min egentliga ambition här är inte att diskutera vad som är konst och inte (där Odell-debatten brukar hamna). Det känns nämligen ganska gjort. Ändå känns det värt att i alla fall nämna de institutioner som projektet har berört; psykvård och rättväsende.
Psykvårdens fina tanke om att hjälpa utsatta människor blir nämligen mer problematisk då de utsatta människorna inte själva ber om hjälp. Som i Odell-fallet. Vad som då sker är att en tar sig rätten att psykiskt omvända personer som avviker från normen. Ungefär som i det gamla goa Sovjetunionen.
Lika väl finns det anledning att ifrågasätta tingsrätten, då det systemet också innehar - om jag ska uttrycka mig radikalt - sovjetkopplingar. Ett radikalt påstående som är ganska dumt att påstå, då jag inte riktigt orkar gå inte på varför. I stort handlar det om att tingsrätten saknar opartisk och juridiskt utbildad personal, vilken en enbart får om en överklagar till hovrätten. Och en överklagan kostar pengar. Ungefär där någonstans hittar ni kopplingen.

NU SNÖAR JAG IN MIG!

Jag ville ju inte diskutera hur viktigt Anna Odells konstprojekt var. Tvärtom ville jag kommentera hennes straff; dagsböter. Det känns nämligen lite i underkant. Därför funderar jag på att dra igång en kampanj kallad Dödsstraff åt Anna Odell!
Om någon sedan skulle invända med moraliska pekpinnar och klyschor likt "vill du ha det som i Sovjet, eller?", skulle jag försvara mig. Jag skulle helt sonika bara hävda att kampanjen i realiteten var konst. Inget annat.
Jag skulle bli hyllad på DN-kultur, och känna mig som en lite bättre människa.
Och det är ju värt en hel del.

Jag är fullt medveten om att jag inte bloggar varje dag - kriteriet för en blogg värd namnet. Anledningarna är förstås flera, men främst beror det nog på att jag har fullt upp med att koka ägg på kvällarna. Gårdagens ägg gav för övrigt ifrån sig ett märkligt, pipande ljud under kokning, varpå jag inbillade mig att jag höll på att döda en liten kykling. Så var som tur inte fallet, och dessutom är det en historia som inte hör hemma här.

För hur som haver, märker väl både ni och jag att den här bloggen gräver sin egen grav. Att den sakta men säkert håller på att gå under, försvinna ut i det oändliga cyberspace (obs: varning för högstadiepoesi). Som tur är har jag ett nytt projekt på gång. Ett asfett projekt som har sin utgångspunkt någonstans i ovannämnda äggkokeri. Heltidsprojektet kommer att presenteras närmare när har tid, ork och pengar. Framför allt när jag vet mer specifikt vad jag ska göra av det hela.
Observera att hela den här "jag har så mycket på gång-tråden", jag nu lägger ut främst är till för min egen självbild. Men det genomskådar ju alla som känner mig, och i synnerhet alla som känner mig och dessutom är blogginnehavare. Det är ju ett genomgående tema för folk som bloggar; att en vill känna sig behövd.

Nu låter jag allt för vis och seriös för att passa in på min egen blogg. Emilbloggar är ju snarare till för att förmedla lågkvalitativ humor. Om så är fallet, ska jag idag presentera en spaning om vad det är med svt's sportrapportering och dess förkärlek för peta i näsan-bilder.
Följande bilder kan nämligen ses i detta nu på svt.se:

Obs: här föll visst det här inlägget, eftersom det inte gick att länka till bilderna. Trist för nu har ni läst allt i onödan. När ni istället kunde ha kokat ägg.
Så sammanknöt jag den här texten lite fint också.
hej hej