Emilbloggar

Jag vet att det är Alla helgons dag idag - något en tydligen ska fira även om helgon faktiskt inte är något en tror på. Jag tänker att eftersom jag inte orkade "parta loss" idag, så ska jag skriva någon form av ursäktande här. Någon form av ursäktande där jag fiskar efter medförståelse, medlidande - kalla det vad du vill. Ursäkten lyder i alla fall något i stil med: det måste vara okej att sitta inne och dricka glögg istället? Det måste vara okej att lyssna Edith Piaf istället? Det måste vara okej att skriva 4900 tecken om Per Albin Hansson istället?
Väl?

Jag har ett skämt som jag tänkte delge er. Eller ja, inte så mycket skämt som en simpel ordvits kanske, men det spelar ju mindre roll. Efter att ha festat med Ingvar Oldsberg fastnar en ju lätt i det träsket (obs: sant).
Hur som haver tänker jag mig någonting på mingel/mangel. Kanske att skämtet är begränsat till sådana festliga tillställningar där det finns snittar. Det är ju ett problem eftersom jag aldrig blir bjuden på just sådana tillställningar.
Jag får väl helt enkelt ta mitt ordvitsansvar och bjuda på en fin mingelfest någon gång. Då ska jag vara artig och presentera mig, och föreslå till mina gäster att "ni kan väl gå in och mangla under tiden".
Ge mig det att det hade varit väldigt roligt om folk stod och manglade tillsammans.

Observera att en måste ha god fantasi och ett sinne för visuell humor för att över huvud taget uppskatta det. Troligtvis behöver en även vara ganska lättroad överlag alternativt ha växt upp med wikipedia-artikeln Kattuggla som enda humorreferens.

Kalla mig ansvarslös, men jag kan inte låta bli att älska Greenpeaces senaste tokaktion. För att uppmärksamma Reinfeldt om miljöproblemen har de helt enkelt låtit dumpa 18 (!) ton brunkol utanför regeringskansliet. Spexigt!

En får vara glad över att aktionen trots allt är utförd av den ganska harmlösa organisationen Greenpeace. Jag är nämligen ganska säker på att jag hade älskat det även om den vore utförd av typ Folkfronten. Eller Folkpartiet. Eller Folksam. Eller Verklighetens Folk. Det hade förstås varit svårare att förklara för mina politiskt korrekta kurskamrater, även om det givetvis hade gått med lite vilja.

Som kuriosa till denna information kan nämnas att brunkol snarare låter som en rotfrukt än som kol. Att det hade varit ännu spexigare med vitkol kan vi alla slå fast.

På Gp.se skrivs det idag om hur dyrt saffran har gått blivit på senare tid. Det är förstås trist för alla som ska baka saffransbullar (läs lussebullar) till advent. Kilopriset hamnar nämligen på 80.000 svenska kronor(!). Det är väl på tok för mycket? Finns väl ingen som helst rimlighet i det här. Hittepå-pris är vad det är!

(Och nej, det kan aldrig bli för många inlägg om saffran här.)

Efter ett kort konstaterande kring att McDonalds försörjer Linköpingsstudenter på salt och peppar, beslutade jag mig för att maila McDonads för att framföra nya idéer kring dessa små kryddpåsar. McDonalds kundservice - som vitstigt nog kallas McSvar - lovar att vidarbefodra mitt förslag till marknadsavdelningen.
Det är alltså mig ni ska tacka om det dyker upp saffranpåsar på McDonalds nu i vinter.

Däremot ska jag klargöra att jag inte är så dum att jag vill använda saffran på mina pommes. Vad det hela handlar om är snarare en affärsidé från min sida: Tänk vad pengar jag kan tjäna om jag tar med mig saffranpåsar hem och sedan säljer vidare! Saffran är ju nämligen lika dyrt som knark. Har jag hört.

Alltså: utnyttja tillfället om mitt förslag blir verklighet. Sälj vidare på svarta marknaden! Låt inte internationella storbolag ha monopol på kryddmarknaden! Reclaim the saffron production! osv. osv.

Om en som jag lever under devisen att all kunskap är viktig kunskap - och samtidigt har lite för dålig självdiciplin för att ta till sig den kunskap som en egentligen borde - kan det hända att en ägnar lite för mycket tid åt att läsa om Görings fruar och åt att studera släktträdet i Ankeborg.

(Det var en väldigt lång och svårläst mening som ger mig tillfälle att berätta om just Ankeborg. Bra för mig!)

Om en studerar det där släktträdet finner en nämligen ett litet misstag. Han - jag antar att det var en han - som översatte Donald Duck till svenska någon gång på 30-talet torde haft väldigt mycket att göra. En kan anta att serieöversättande inte riktigt räckte till som försörjning, att han tvingades stå på SKF hela nätterna och knega ihop sin lön. Med ett sådant antagande är det enkelt att förstå att han inte förmådde sig att researcha ens lite. Nog var han trött efter långa nätter på fabrik, nog var han det.
Någonstans känner jag ändå att han kunde kollat upp det mest grundläggande i serien: hur är det nu, har Kalle Anka några brorsöner? Svaret är, mot alla svenskars förvånging, nej! Kalle Anka har ingen bror och följaktligen inte heller några brorsöner. Däremot har han en syster, som i sin tur har tre barn.

Hela föreställningen om att Kalle Anka lever tillsammans med sina tre brorsöner är alltså en faktoid - något som egentligen är helfalskt. Vad det rör sig om är en felöversättning av begreppet uncle.
Kalla mig lättroad, men jag finner det roligt att det fått ett sådant genomslag.

Vad gör alla normala människor på en söndag? Jag läser om en hockeyspelare som blivit medvetslös efter en tackling, och väntar på att den första antivåldskampanjen ska dyka upp. Det är väl alltid så när någon råkar bli skadad i sport. Tacka vet jag damhockey där en faktiskt inte får tacklas.
Jag vet inte riktigt hur en har tänkt där, men damer är ju mer känsliga än herrar förstås. Dessutom skulle det ju inte bli några tacklingar värda namnet i alla fall. Möjligtvis skulle de knuffas lite. "Två minuter för våldsam knuff".



(från nanna johanssons nya seriealbum, som finns att tillgå på ditt lokala bibliotek. om du inte bor i typ åmål vill säga).

Det är lärorikt att leva. Idag upptäckte exempelvis jag att Sj har både sovvagnar och liggvagnar på sina tåg. Hmm..

1967 blev Sven Wollter utsedd till Sveriges sexigaste man. Bra där!

Det är tur att jag inte är känd, för det hade varit ganska pinsamt att sitta hos Skavlan och inte förstå vad han säger. Jag undrar hur Lars Winnerbäck klarade sig. Och om han klarade sig. Han har ju visserligen sin gamla sommarpratsanekdot om hur han träffar journalister i Norge.
En gång skrev jag om hans sommarprat. Kul va? Ska publicera om jag hitar det.

Nu: lära mig allt om baltutlämningen.

Min sambo resonerar: Hur tänkte Gud när han gjorde det möjligt för oss att vakna till en väckarklocka, men inte somna till motsvarande ringning?

Slutsats: en bugg i skapelsen!

Ni har ju inte missat uppståndelsen kring Sverigedemokraterna och Aftonbladet, det har ni ju inte. Vad som förvånar mig här är främst varför inte Jan Helin får mer stöd. Han gör ju totalt rätt! Han tar inte in reklam från sd, men han låter dem skriva debattartiklar (där de påstår att den muslimska befolkningen är vårt största utländska hot sedan andra världskriget).
Helin gör detta för att visa vilken agenda Sverigedemokraterna egentligen har. Han låter dem själva visa vilken politik de vill föra istället för att marknadsföra dem som ett parti som vill värna om pensionärer eller något annat hittepå. Som han själv uttrycker sig i svt använder Sd en retorik som säger att "om du röstar på oss, så blir Sverige ungefär som i Astrid Lindgrens böcker. Det är inte sant, den här artikeln förklarar mycket bättre vad det är för parti man i så fall röstar in".

Så resonerar han, Jan Helin, och jag är helt med på den linjen. Frågan är bara vad Sd kan ha menat om de nu påstått att Sverige kommer bli ungefär som i Astrid Lindgrens böcker. Tror de på allvar att kortväxta farbröder med propeller på ryggen kommer invadera Sverige bara vi förbjuder muslimer att komma hit? Och tror de att, om vi inför lagar om att tvångsregistrera fingeravtryck på asylsökande, så kommer gatorna helt plötsligt bli fulla av tolvåriga flickor med utrotningshotade apor på axeln? Som dessutom har orimligt komplicerade namn och äter krumelurpiller för att slippa växa?

Konstigt resonemang i så fall. Minst sagt konstigt.

Alla vet att jag har rätt när jag påstår att det bara är nazister och piratpartister som hänger på flashback. Frågan är bara; finns det fler kopplingar?

Obehaglig upptäckt i sådant fall, tänker jag.

Jag har hört envisa rykten om att sportarenor numer är überuppköpta och heter typ Löfbergs Lila Arena osv. Det är förstås trist för alla som gillar sport men inte marknad. Hur många det är har jag visserligen ingen aning om.
Göteborg har däremot inte hakat på den här trenden. I Göteborg heter fortfarande alla fotbollsarenor Ullevi. För att det inte ska blir förvirrande med två arenor med samma namn har en dock döpt dem till Nya respektive Gamla Ullevi. Det låter ju smart. Problemet är bara att Gamla Ullevi - otroligt nog - faktiskt är nyare än Nya Ullevi.

Inga konstigheter, tycker IFK Göteborg eller vem det nu är som döper arenorna. Visserligen hade ju IFK, som ni känner till, en åttiotalsperiod då alla spelare i laget faktiskt var tvungna att heta samma namn. Det måste förstås ha varit mer förvirrande.

Idag ska jag skriva om hur otroligt skönt och frigörande det kan vara med folk som vågar bryta mot normen. Hur glad en kan bli över personer som inte sätter sig ensamna och stirrar ut genom ett fönster på spårvagnen.
Idag stötte jag på en sådan farbror. Han satt på spårvagnen med en stereo i knät och lyssnade på rysk radio. Jättehögt. Hur spexigt är inte det? Han fick de allra flesta i vagnen att dra på smilbanden. Uppskattas!

Typ så här var han. På riktigt alltså.

Nysvensk/Nynorsk.. Det är bara att spinna vidare!

En kamrat till mig ska plugga i USA nästa år. I sin ansökningshandling till skolan fick hen - på riktigt - fylla i vilken ras hen tillhör. Jag ifrågasätter ju att fylla i vilket kön en har på exakt samma grunder (att det inte existerar några enkla kategoriseringar och att om fallet ändå vore så, att det saknar relevans) men att tala om ras känns så jävla medeltid det kan bli. Det får ju Freuds teorier att framstå som tidsenliga.

Låt mig anta att jag inte har några läsare vid namn David (eftersom det bara är åttiotalister och bibelister som heter så). Men om någon david har halkat in här följer ett tips till dig: skaffa en rolig frisyr och dra igång en Free David-kampanj!

Egentligen inser jag ju att det inte kan finnas någon som inte roas av att läsa a4:or om elchockpistoler, men om det mot all förmodan ändå skulle finnas någon enstaka, så följer här ett kortare inlägg för just dig:
Jag ska bara kort påpeka att jag älskar ordet forskare eftersom det ger en sån obefogad legitimitet till makt och kunskap. På Dn.se kan man läsa att forskare oroas över att utropstecknen blir så ofantligt många. Inget konstigt.
---
Nu är egentligen det riktiga inlägget slut, men efter att ha läst hela artikeln kan jag inte låta bli att påpeka fler konstigheter. Dels lyder ingressen såhär: "utropstecknen förökar sig på internet och i sms, liksom punkter och smileys. Nu sträcker forskare upp ett förmanande pekfinger", vilket i sig kanske inte är så konstigt. Om en däremot, som jag, har en fallenhet för farbröder som hytter med näven ger skribentens symboliska ordval en ganska rolig bild.

Andra roliga inslag i artikeln, vilken enbart består i att tillfråga människor vad de tycker om just utropstecken, infinner sig bland annat då John, 60 från Göteborg blir tillfrågad och svarar att han "tycker hela livet är ett utropstecken".
Och av de sex personer som blir tillfrågade heter två stycken Ragnhild. Slump eller konspiration får ni avgöra själva, men det är ju i alla fall inte logik.

Så kan det se ut om en vänder på alla möjliga stenar för att hitta det roliga i vanliga artiklar. Kalla mig onormal och homosexuell, eller kalla det en tafflig ursäkt för att inte behöva plugga. Själv gör jag en vild chansning på det sistnämnda.

Först: Tänk vad roligt det vore om elpistoler var tvungna att kopplas in med sladd! Då kunde de få springa runt där på andra sidan atlanten och jaga underklassare med lite för liberal syn på narkotika hur mycket de ville. Poliserna skulle ju ändå vara tvungna att ha tillgång till eluttag varje gång de fick för sig att, så att säga, "lugna ner" någon buse.

I övrigt funderar jag över vem som har skrivit elchockpistolartikeln på wikipedia. Möjligtvis kan det vara samma person som utbildar poliser i Malmö och som råkade använda det fiktiva namnet Oscar Neger på en av sina undervisningstimmar. Det fallet ska väl såklart inte kopplas till radhusrasism eller unken människosyn, men det är ju absolut ett olyckligt utfall på slumpgeneratorn. Nästa gång kanske det blev ett helt vanligt namn så som Christer Pettersson eller liknande, det rapporterade tidningarna ingenting om när det begav sig.

I artikeln om elchockpistoler står det i alla fall att elpistolen har "mycket stor potential" som tortyrredskap eftersom den "avger en del smärta". Inget konstigt påpekande tycker poliskåren i USA, men om en vill ha en lite mer objektiv bild av hur elchockpistoler verkligen fungerar, så innehåller wikipedia-artikeln även viss kritik mot användandet. Det skrivs bland annat att pistolerna innehåller ett minne, vilket gör att en lätt kan kontrollera om pistolen har använts för tortyr. Detta gör då att elchockpistolen anses "mindre lämpad för tortyr än övriga vapen eftersom dessa inte har något minne".

Alltså: enligt wikipediaskribenten - som vi kan anta tillhör antingen acab-förbundet eller cops-förbundet (de är ju ganska snarlika, ungefär som antifascistisk front och fascistisk front) - så är elpistolen bra att använda för tortyr eftersom den orsakar smärta. Men, betonar skribenten, en måste vara uppmärksam på att allt användande registreras och kan användas som bevisföring emot dig. Du måste alltså tänka till innan du använder elpistolen för tortyr. Tortyren kan visserligen utföras smärtfritt (om en med smärtfritt menar "tillräcklig smärta för att klassas som tortyr, men som ändå inte dödar") men du kan också åka dit för just tortyr. Då får en helt enkelt använda sin högstadiekompetens och fundera över om det är värt det eller inte.

Jag vet inte hur ni reagerar på urvalet till denna artikel, men för mig är det här första gången jag på riktigt funderar över om jag verkligen är inne på wikipedia eller flashback. Skillnaden verkar vara hårfin.
Å andra sidan har ju jag en ganska udda syn på vapen som tror att de alltid står i direkt kontrast till fred. Jag har märkt att det är en ganska ovanlig inställning i min ålder. Jag ser nämligen dagligen bilder där unga militära män poserar bredvid sina k-pistar i någon patriotisk 40-talsanda. Inget fel med det förstås eftersom det inte är vapen som dödar, det är människor. Eller ja, det är män. Och de använder vapen. Men annars finns det inget samband.

Nog om information om elpistoler. Vill en veta mer, så får en surfa på flashback typ.
hej då.

Ett enkelt tips till Dagens Nyheter: Sluta ha en motorbilaga! Motorer var möjligtvis fresh stuff då Napoleon låg på sin dödsbädd, men inte nu längre. Det känns lite som att ha en el-bilaga (där någon skäggig farbror recenserar "nya" uppfinningar av andra skäggiga farbröder: "titta på den här högteknologiska nya brödrosten, som visserligen fyller precis samma funktion som brödrostar har gjort i alla tider, men som vi ändå tänker hylla till skyarna eftersom vi måste fylla ut våra sidor i denna ûberfräscha bilaga om el").

Så. Så är motorbilagor. Möjligtvis med den lilla skillnaden att folk (läs medelålders män) på riktigt tycker att det här är intressant. Att motorer och bilar inte alls bara är någonting en använder för att kunna transportera sig mellan punkt a och punkt b, utan att det faktiskt är en hel livsstil. Jag tror att anledningen till att Dn's motorbilaga existerar är för att det finns folk som läser den med samma entusiasm som Sven Wollter läser kulturdelen. Eller ja, nu läser väl inte han just Dn eftersom han säkerligen tycker att till och med Flamman är lite småborgerlig. Allra helst läser han nog KPML(r)'s Proletären, men ni förstår resonemanget.

Och ja, när jag tänker på det kan jag väl ge medelåldersmän en go lördagsbilaga i Dn i alla fall. Det är ju trots allt en grupp som annars lätt blir marginaliserad i media. Det är ju trist att det ska bli så. Vad jag vill säga är bara att motorbilaga inte är min cup of tea. Min cup of tea är ju att använda fräscha engelska uttrtyck som jag egentligen inte förstår mig på.
Men det går väl också bra?

Jag vet inte vad det är med mig, om jag har någon freudiansk faderslängtan eller om jag bara är rastlös. Sitter i alla fall och slösurfar på svenskaspel.se och - på riktigt - överväger att "tippa på någon go match".
Grabbigt va?

Det verkar som att många finner det lustigt att ge Obama Nobels fredspris. Lustighetskänslan beror antagligen på att många anser att en ska ha gjort något för att få ett fredspris. Om det är ett rimligt krav att ställa får ni avgöra själva. Personligen måste jag erkänna att det inte rör mig så mycket vem som får det. Vad jag vill säga här är istället att jag tycker vi ska ta upp Lenins fredspris igen.

Fram till Sovjetunionens fall delades det nämligen ut ett fredspris i kommunistisk anda. Från början kallades priset Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken, men det kom 1956 att byta namn till Lenins fredspris. Varför priset bytte namn kan förstås bero på att Stalin dog, och de efterlevande insåg att Stalin kanske inte var så hyvens. I sådant fall var ju granskningen av Lenins historia att jämställa med forskningstimmarna under mellanstadiet; källkritik fanns inte på schemat. Därför tror jag istället att någon retoriker insåg att det tog liite för lång tid att uttala just Internationella Stalinpriset för stärkandet av freden mellan folken. Eftersom en i Sovjet tvingades tillbringa otal timmar i jättelika brödköer hade de nog helt enkelt inte tid att utala så långa meningar. Jag antar att det var därför priset fick byta namn till det något kortare Lenins fredspris, jag antar det.

Varför vill jag då att vi ska återinföra Lenins fredspis?
Det finns förstås flera anledningar till det, varav den främsta är att det vore oerhört roligt. En annan anledning kan vara att det aldrig kan bli för många fredspris, och en tredje kan förklaras med att det inte alls vore så paradoxalt som det kanske verkar. Att dela ut fredspris till minne av någon som stod i direkt kontrast med fred verkar ju nämligen inte vara ett problem i övriga fall. Det är ingen som tycker att det är konstigt att dela ut Nobels fredspris, trots att Alfred Nobel både uppfann dynamiten och satt på nyckeln till Bofors lokaler. Att han ägnade stor del av sitt liv åt vapentillverkning verkar inte vara något som helst hinder för att dela ut fredspris i hans namn.

Om det bör vara ett hinder eller ej, tänker jag inte gå in på, men det vore med liknande resonemang absolut inget hinder för att dela ut Lenis fredspis. Därför tycker jag att vi börjar nu. Första prismottagare kanske kan vara Ellen Johnson-Sirleaf.
Eller så kan det gärna gå till mig, så jag har råd att gå och titta på [ingenting] ikväll.

Nu: ha råd att gå och titta på [ingenting]. GÖTT!

Eftersom jag har en apelsinbild här ovan - på vilken jag tämligen misslyckat försöker fredagsspexa genom att jonglera - tänker jag hänvisa till just den apelsinbilden och be om att få skriva om satsumas. Eftersom kopplingen är så oerhört uppenbar antar jag att jag får. Därför följer här lite information om satsumas:

Och nej, Satsumas är inget namn på någon kriminalkommisarie i Håkan Nessers Van Veeteren. Att Van Veeterns kollegor heter hittepå-namn som Münster, Reinhart och DeBries har inget med satsumas att göra, även om satsumas låter precis lika hittepå. Hittepå-världen är nämligen så oerhört stor att olika hittepå-namn sällan har med varandra att göra över huvud taget.
Satsumas är istället en frukt.

Jag skriver nu detta, fullt medveten om att det här kan vara allmänkunskap. Varför jag ändå väljer att nämna det är för att det här med satsumas var helt nytt för mig, fram till kanske för ett halvår sedan. Då blev jag oerhört förvånad när en kamrat påpekade att clementiner lika väl kan vara satsumas. Att satsumas var en frukt som såg ut precis som clementiner, smakade precis som clementiner, luktade precis som clementiner men som ändå inte kunde kallas clementiner. Vad skillnaden egentligen ligger i tvistade nog till och med Carl von Linné om.

Hur som haver. Samme kamrat, och tillika nuvarande sambo, har tillsammans med mig utvecklat en satsumaskvotteori som hen tvingar mig att berätta om här på min blogg. Frågeställningen den behandlar är varför små satsumas smakar oerhört surt medan stora satsumas inte smakar någonting alls; alltså en fråga som de lärde sägs ha tvistat om i 300 år - dvs. sedan tidigare nämnda Linné antagligen avlade fram frukten.
Vår inte allt för seriösa forskning visar på att det finns en viss, förutbestämd mängd smak. Satsumas innehåller alltid två matskedar smak. Är satsuman liten blir smaken stark, medan en stor satsuma nästan inte smakar någonting alls. Logiken förstår ni själva.

Nu har jag alltså lite kort redogjort för vår teori. Varför jag har ägnat ett inlägg åt det här är för att jag blivit tvingad, alla andra anledningar är lögn. Min forskningskollega, kamrat och sambo tycker nämligen att det här top comedy.

Låt oss säga så här: Om detta vore en kamratstödjarledd undervisningstimme i valfri högstadieskole, där eleverna ombads ställa sig i olika hörn för att besvara frågor, och om frågan vore "tycker du att satsumaskvotteorin är top comedy?", så skulle min sambo antagligen stå ganska ensam i sitt hörn.

(Eftersom det här kan vara den bästa omskrivningen jag någonsin har gjort väljer jag att avsluta nu.)

Alltså: nog om tjat om hittepå-frukten satsumas!

Nästa gång jag träffar ett barn ska jag kalla henom för barnslig. Kul va?

Det är förstås inget principiellt fel med att skriva låtar om dataspel. Den underbara gruppen Elenette har ju faktiskt lyckats knåpa ihop fyra minuter där de sjunger om hur roligt det är att spela Ms-röj. Om Basshunter lyckades lika bra i sina två radiohits Boten Anna och Sitter i ventrilo och spelar DotA låter jag vara osagt. Alla har ju trots allt olika musiksmak, och dessutom tycker jag att var människa ska ha full rätt att skapa precis hur dålig musik en vill.
Alltså inget ont om Basshunters musik. Förutom att hans skivomslag är extremt sexistiska då, men det är nog bara en slump. Dessutom är det ju inte så lätt att komma på skivomslag när en är ny i branschen. Kanske funderade han väldigt, väldigt länge innan han till slut gav upp och utbrast; nej, jag kan verkligen inte komma på något annat motiv än lättklädda, photoshopade tjejer på en motorhuv.

Det får en väl ha översikt med, det kan ju inte vara lätt. Däremot kan en undra varför Basshunter saknar självinsikt? Varför han har fått för sig att prata engelska i den reklamkampanj som just nu florerar på Spotify? Jag begär inte att alla ska vara duktiga på det engelska språket, verkligen inte. Mina engelskkunskaper sträcker sig till Bob Dylans låttitlar ungefär. Däremot får jag väl inte för mig att prata just engelska när jag lika väl kan använda mig av det språk jag faktiskt behärskar.
Konstigt, minst sagt, konstigt. Möjligtvis vill han bara försöka nå ut till en bredare publik. Kanske han tycker att Halmstad blivit för litet för två rockgiganter, vad vet jag. Frågan är ju bara om Basshunter och Per Gessle verkligen konkurrerar om samma publik. Vad jag känner till om Gessle har han ägnat de senaste åren åt att skriva låtar om händiga män och bakverk (vilket såklart är en paradox eftersom händiga män kan snickra och inte baka).

Jag tycker att steget till Ventrilo är ganska långt.

Idag klär jag mig i skjorta för att känna mig lite mindre arbetslös och lite mer betydelsefull. Tar dessutom med Dn-ekonomi till spårvagnen.
Viktigare människa får en leta efter.

För ett tag sedan (kan ha varit en vecka, kan ha varit en månad, kommer inte ihåg) köpte jag en ny mobiltelefon. Telefonen, som säkerligen har ett produktnamn, passar mig som handen i handsken. Enligt Metro ska just den telefonen nämligen bara tillhöra äldre kulturarbetare med för mycket fritid. Nu stämmer ju inte den bilden helt in på min livssituation för tillfället, men det är ju så jag vill vara. Gammal och kulturell. Pensionerad på ett antikvariat.

Sen kan en förstås ifrågasätta varför Metro väljer att ägna en hel artikel åt det här. För det har de faktiskt gjort. Å andra sidan är det, för att vara just Metro, en relativt vettig artikel. Idag skrev de t.ex. om en ny bok av Peter Eriksson - Handbok för pojkvänner. Inget konstigt där förstås. För givetvis finns det inget att anmärka på när herr Eriksson helt enkelt jämställer handboken med en handbok för bilar. Tjejer och bilar är ju, i princip, samma sak.
Det finns heller inget att klaga över när Eriksson förklarar varför en motsvarande handbok för flickvänner inte går att göra med orden "Det skulle inte vara politiskt korrekt".
Jag vet inte om jag lever i en annan värld än författaren, men i min värld är "en handbok för pojkvänner" allt annat än just politiskt korrekt. Behöver jag nämna att heteronormativ tvåsamhet är ledorden?

Vad som är beklagligt här är främst att jag tror att boken faktiskt är skriven i en feministisk anda. Att syftet är att utmana en hegemonisk mansroll, vilket i sådant fall är ett synnerligen gott syfte. Men som så ofta förr verkar han ta för givet att män och kvinnor ska komplemetera varandra i en romantisk, reproduktiv tvåsamhet. Jag är ganska trött på den föreställningen.

Nu när jag har skrivit om Peter Eriksson, kanske ni tycker att jag borde läst boken eller något annat av honom. Har jag gjort det? Nej. Jag orkar väl inte göra research för ett blogginlägg heller! Hela inlägget är ett antagande om hur hans bok är. Och anta, det får en göra, bara en är noga med att påpeka att en antar. Det har jag läst på flashback.

Avslutningsvis tänkte jag släppa ett skämt som är helt frivilligt att infoga i texten jag precis har skrivit. Det lyder ungefär som följer: med tanke på Metros heteronormativa reportage om pojkvänner (i läsarfrågan ställs t.ex. frågan "vilket är ditt bästa tips till pojkvänner? enbart till tjejer") kan en ställa den halvroliga frågan Är det det här som kallas metrosexuell?

Om jag på riktigt tycker att det är roligt? Nej, men Stefan och Krister-Krister skulle säkerligen tycka det. Och det är ju värt en hel del.

Min skoldag går ut på att ligga i sängen och läsa Susanna Alakoskis Svinalängorna.
Skillanden mellan skola och fritid verkar vara hårfin.

De två senaste dagarna har jag brukat orden vegetariska vårrullar säkert fem gånger. Varför jag har ett enormt behov av att berätta för alla att jag ätit just vegetariska vårrullar låter vi vara osagt. Det ska i alla fall inte förklaras med ord som fetischism.
Tanken slår mig i alla fall, varje gång jag använder orden, att vårrullar alltid är vegetariska, väl? Jag kan förstås ha fel, men att trycka in kött i dessa små friterade bröd känns spontant som en dålig idé.
Alltså: uttrycket vegetariska vårrullar är väl närmast en tautologi, alltså en onödig upprepning av ord, där det första förutsätter det andra. Eller om det blir tvärtom. Vårrullar är ju alltid vegetariska.
Detta kan ni tänka på nästa gång ni använder orden salsasås och cd-skiva också. Som en spexig grej liksom.

Men, kanske ni vill invända nu, hur fräscht är det att skriva inlägg om vårrullar, kära Emil? I synnerhet om en inte bryr sig om att researcha typ genom att googla "vårrulle".
Då ska jag förklara för er att, nej, det kanske inte är så fräscht. MEN. Jag hade först tänkt att skriva ytterligare ett inlägg om mina skor, och då känns det här bättre. Eller hur?
Bra.

Nu: caffelatte med mjölk.

Min granne låtsats att han är snickare. Hela dagen har han hamrat, sågat och borrat. Jag undrar vad han gör. Säkert något spexigt. Kanske en dekor till något studentspex som han ska medverka i. Där han kanske ska klä ut sig i kvinnokläder så publiken böjer sig av skratt. "Haha, kvinnokläder - på en kille! Så tokigt!"
Han kan ju förstås snickra ihop något annat också. Kanske en bokhylla, vad vet jag. Ska ju ändå inte gräva ner mig i det. Ska dö till Annika Norlins musik istället. Och hoppas på att jag orkar baka chokladbollar. Men det orkar jag ju inte förstås. Orkar ju inte ens blogga ordentligt.

Nu: dö.

Idag har Kina varit folkrepublik i sextio år. Inget konstigt med det påståendet förstås. Det är bara att gratulera.

När jag ändå är inne på Kina-temat, kan jag påpeka att landet var väldigt tidigt ute med konceptet En bok åt alla. Långt före Sverige. I Kinas fall var det emellertid inte läsfrämjandet som stod i fokus. Snarare var konceptet grundat i en enorm självgodhet hos Mao Zedong. Kort och gott.
Det finns ju såklart också en massa hemska saker som en kan förknippa med Mao, men självgodhet är nog ändå ett ledord. (Det stämmer väl i övrigt in på de flesta diktatorer genom historien, inte minst Ugandas Idi Amin).
När Mao beslutade att anamma En bok åt alla-konceptet, funderade han nämligen länge över vilken bok som skulle delas ut till folket. Efter, vad jag kan anta, ett noga övervägande beslutade han sig för att trycka upp en helt ny bok: med sina egna citat i. Bara.

Nu har jag inte läst Maos lilla röda, som boken så fint kallas, men någonting säger mig att han inte hade såå många bra citat, att det skulle räcka till en hel bok. Låt mig gissa att de allra flesta citaten är ganska vardagliga och allmängiltiga. Och låt mig gissa att de som inte är vardagliga och allmängiltiga påminner ganska mycket om bibelns tio budord. Alltså ungefär "du skall icke ha några andra ledare bredvid mig".
(När jag tänker på det, är just det budordet det enda som inte är allmängiltigt i bibeln. Alla andra är ju sådana som en inte behöver vara Gud för att komma på: "Du skall icke dräpa" kunde vi nog ha listat ut på egen hand.)

Alltså: vad jag vill ha sagt är att det finns en charmig självgodhet i att ge ut sina egna citat i bokform. I synnerhet om boken trycks upp för att ges ut till en hel nation.
Det känns som att Björn Ranelid är den ende i Sverige som ens skulle komma på tanken.