Om satsumaskvoten.

Eftersom jag har en apelsinbild här ovan - på vilken jag tämligen misslyckat försöker fredagsspexa genom att jonglera - tänker jag hänvisa till just den apelsinbilden och be om att få skriva om satsumas. Eftersom kopplingen är så oerhört uppenbar antar jag att jag får. Därför följer här lite information om satsumas:

Och nej, Satsumas är inget namn på någon kriminalkommisarie i Håkan Nessers Van Veeteren. Att Van Veeterns kollegor heter hittepå-namn som Münster, Reinhart och DeBries har inget med satsumas att göra, även om satsumas låter precis lika hittepå. Hittepå-världen är nämligen så oerhört stor att olika hittepå-namn sällan har med varandra att göra över huvud taget.
Satsumas är istället en frukt.

Jag skriver nu detta, fullt medveten om att det här kan vara allmänkunskap. Varför jag ändå väljer att nämna det är för att det här med satsumas var helt nytt för mig, fram till kanske för ett halvår sedan. Då blev jag oerhört förvånad när en kamrat påpekade att clementiner lika väl kan vara satsumas. Att satsumas var en frukt som såg ut precis som clementiner, smakade precis som clementiner, luktade precis som clementiner men som ändå inte kunde kallas clementiner. Vad skillnaden egentligen ligger i tvistade nog till och med Carl von Linné om.

Hur som haver. Samme kamrat, och tillika nuvarande sambo, har tillsammans med mig utvecklat en satsumaskvotteori som hen tvingar mig att berätta om här på min blogg. Frågeställningen den behandlar är varför små satsumas smakar oerhört surt medan stora satsumas inte smakar någonting alls; alltså en fråga som de lärde sägs ha tvistat om i 300 år - dvs. sedan tidigare nämnda Linné antagligen avlade fram frukten.
Vår inte allt för seriösa forskning visar på att det finns en viss, förutbestämd mängd smak. Satsumas innehåller alltid två matskedar smak. Är satsuman liten blir smaken stark, medan en stor satsuma nästan inte smakar någonting alls. Logiken förstår ni själva.

Nu har jag alltså lite kort redogjort för vår teori. Varför jag har ägnat ett inlägg åt det här är för att jag blivit tvingad, alla andra anledningar är lögn. Min forskningskollega, kamrat och sambo tycker nämligen att det här top comedy.

Låt oss säga så här: Om detta vore en kamratstödjarledd undervisningstimme i valfri högstadieskole, där eleverna ombads ställa sig i olika hörn för att besvara frågor, och om frågan vore "tycker du att satsumaskvotteorin är top comedy?", så skulle min sambo antagligen stå ganska ensam i sitt hörn.

(Eftersom det här kan vara den bästa omskrivningen jag någonsin har gjort väljer jag att avsluta nu.)

Alltså: nog om tjat om hittepå-frukten satsumas!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0