Om metro.
För ett tag sedan (kan ha varit en vecka, kan ha varit en månad, kommer inte ihåg) köpte jag en ny mobiltelefon. Telefonen, som säkerligen har ett produktnamn, passar mig som handen i handsken. Enligt Metro ska just den telefonen nämligen bara tillhöra äldre kulturarbetare med för mycket fritid. Nu stämmer ju inte den bilden helt in på min livssituation för tillfället, men det är ju så jag vill vara. Gammal och kulturell. Pensionerad på ett antikvariat.
Sen kan en förstås ifrågasätta varför Metro väljer att ägna en hel artikel åt det här. För det har de faktiskt gjort. Å andra sidan är det, för att vara just Metro, en relativt vettig artikel. Idag skrev de t.ex. om en ny bok av Peter Eriksson - Handbok för pojkvänner. Inget konstigt där förstås. För givetvis finns det inget att anmärka på när herr Eriksson helt enkelt jämställer handboken med en handbok för bilar. Tjejer och bilar är ju, i princip, samma sak.
Det finns heller inget att klaga över när Eriksson förklarar varför en motsvarande handbok för flickvänner inte går att göra med orden "Det skulle inte vara politiskt korrekt".
Jag vet inte om jag lever i en annan värld än författaren, men i min värld är "en handbok för pojkvänner" allt annat än just politiskt korrekt. Behöver jag nämna att heteronormativ tvåsamhet är ledorden?
Vad som är beklagligt här är främst att jag tror att boken faktiskt är skriven i en feministisk anda. Att syftet är att utmana en hegemonisk mansroll, vilket i sådant fall är ett synnerligen gott syfte. Men som så ofta förr verkar han ta för givet att män och kvinnor ska komplemetera varandra i en romantisk, reproduktiv tvåsamhet. Jag är ganska trött på den föreställningen.
Nu när jag har skrivit om Peter Eriksson, kanske ni tycker att jag borde läst boken eller något annat av honom. Har jag gjort det? Nej. Jag orkar väl inte göra research för ett blogginlägg heller! Hela inlägget är ett antagande om hur hans bok är. Och anta, det får en göra, bara en är noga med att påpeka att en antar. Det har jag läst på flashback.
Avslutningsvis tänkte jag släppa ett skämt som är helt frivilligt att infoga i texten jag precis har skrivit. Det lyder ungefär som följer: med tanke på Metros heteronormativa reportage om pojkvänner (i läsarfrågan ställs t.ex. frågan "vilket är ditt bästa tips till pojkvänner? enbart till tjejer") kan en ställa den halvroliga frågan Är det det här som kallas metrosexuell?
Om jag på riktigt tycker att det är roligt? Nej, men Stefan och Krister-Krister skulle säkerligen tycka det. Och det är ju värt en hel del.
Sen kan en förstås ifrågasätta varför Metro väljer att ägna en hel artikel åt det här. För det har de faktiskt gjort. Å andra sidan är det, för att vara just Metro, en relativt vettig artikel. Idag skrev de t.ex. om en ny bok av Peter Eriksson - Handbok för pojkvänner. Inget konstigt där förstås. För givetvis finns det inget att anmärka på när herr Eriksson helt enkelt jämställer handboken med en handbok för bilar. Tjejer och bilar är ju, i princip, samma sak.
Det finns heller inget att klaga över när Eriksson förklarar varför en motsvarande handbok för flickvänner inte går att göra med orden "Det skulle inte vara politiskt korrekt".
Jag vet inte om jag lever i en annan värld än författaren, men i min värld är "en handbok för pojkvänner" allt annat än just politiskt korrekt. Behöver jag nämna att heteronormativ tvåsamhet är ledorden?
Vad som är beklagligt här är främst att jag tror att boken faktiskt är skriven i en feministisk anda. Att syftet är att utmana en hegemonisk mansroll, vilket i sådant fall är ett synnerligen gott syfte. Men som så ofta förr verkar han ta för givet att män och kvinnor ska komplemetera varandra i en romantisk, reproduktiv tvåsamhet. Jag är ganska trött på den föreställningen.
Nu när jag har skrivit om Peter Eriksson, kanske ni tycker att jag borde läst boken eller något annat av honom. Har jag gjort det? Nej. Jag orkar väl inte göra research för ett blogginlägg heller! Hela inlägget är ett antagande om hur hans bok är. Och anta, det får en göra, bara en är noga med att påpeka att en antar. Det har jag läst på flashback.
Avslutningsvis tänkte jag släppa ett skämt som är helt frivilligt att infoga i texten jag precis har skrivit. Det lyder ungefär som följer: med tanke på Metros heteronormativa reportage om pojkvänner (i läsarfrågan ställs t.ex. frågan "vilket är ditt bästa tips till pojkvänner? enbart till tjejer") kan en ställa den halvroliga frågan Är det det här som kallas metrosexuell?
Om jag på riktigt tycker att det är roligt? Nej, men Stefan och Krister-Krister skulle säkerligen tycka det. Och det är ju värt en hel del.
Kommentarer
Postat av: amanda björn
jag tycker att det var vitsigt! Såg när mannen i fråga var och pratade om sin bok i Nyhetsmorgon. Alla tjejer höll med om att killar måste förstå att tjejer gillar överraskningar, romantik och lite hjälp med disken. Det blir ju så mycket enklare att vara ihop då!
Trackback
