Om Anna Odell.

Jag ska gå rakt på sak: Anna Odell är nu dömd till dagsböter om sammanlagt 2500 kr. 2500 kr som istället för att gå rakt in i statskassan och därmed till royalistisk propaganda, kunde ha använts till något vettigare. Exempelvis kunde Odell köpt sig inte mindre än sex st vita Klippan-soffor och två paket Göteborgskex. Med andra ord kunde hon ha anordnat en kanonkväll för alla konstfackstudenter. (observera att min research här är ganska undermålig, för att inte säga icke-befintlig. Kanske går böter till något slags brottsofferfond istället för till kungahuset, vad vet jag.)

Hur som haver, barnen kär. Min egentliga ambition här är inte att diskutera vad som är konst och inte (där Odell-debatten brukar hamna). Det känns nämligen ganska gjort. Ändå känns det värt att i alla fall nämna de institutioner som projektet har berört; psykvård och rättväsende.
Psykvårdens fina tanke om att hjälpa utsatta människor blir nämligen mer problematisk då de utsatta människorna inte själva ber om hjälp. Som i Odell-fallet. Vad som då sker är att en tar sig rätten att psykiskt omvända personer som avviker från normen. Ungefär som i det gamla goa Sovjetunionen.
Lika väl finns det anledning att ifrågasätta tingsrätten, då det systemet också innehar - om jag ska uttrycka mig radikalt - sovjetkopplingar. Ett radikalt påstående som är ganska dumt att påstå, då jag inte riktigt orkar gå inte på varför. I stort handlar det om att tingsrätten saknar opartisk och juridiskt utbildad personal, vilken en enbart får om en överklagar till hovrätten. Och en överklagan kostar pengar. Ungefär där någonstans hittar ni kopplingen.

NU SNÖAR JAG IN MIG!

Jag ville ju inte diskutera hur viktigt Anna Odells konstprojekt var. Tvärtom ville jag kommentera hennes straff; dagsböter. Det känns nämligen lite i underkant. Därför funderar jag på att dra igång en kampanj kallad Dödsstraff åt Anna Odell!
Om någon sedan skulle invända med moraliska pekpinnar och klyschor likt "vill du ha det som i Sovjet, eller?", skulle jag försvara mig. Jag skulle helt sonika bara hävda att kampanjen i realiteten var konst. Inget annat.
Jag skulle bli hyllad på DN-kultur, och känna mig som en lite bättre människa.
Och det är ju värt en hel del.

Kommentarer
Postat av: Anonym

jag älskar anna odell.

2009-09-03 @ 00:18:19
Postat av: Sara R

Emil nu förstår jag varför du tycker att anonymitet är för dyslektiker. Kommentatorn ovan har nog inte riktigt fått inblick i odellfallet.

2009-09-03 @ 21:58:41
URL: http://sararobertsson.blogg.se/
Postat av: emil

vad grundar du det antagandet på, sara?

2009-09-03 @ 22:17:46
URL: http://emilbloggar.blogg.se/
Postat av: Anonym

att du tycker att anonymitet är för dyslektiker? om du menar det så har du skrivit det i tidigare svar.

2009-09-03 @ 22:30:00
URL: http://sararobertsson.blogg.se/
Postat av: emil

nej, att "Kommentatorn ovan har nog inte riktigt fått inblick i odellfallet."

2009-09-03 @ 22:40:13
URL: http://emilbloggar.blogg.se/
Postat av: Anonym

hur kan man älska HENNE för att hon fejkade en psykos. man kan ju älska det hon gjorde, kan ses som konst av vissa.

2009-09-03 @ 22:56:38
URL: http://sararobertsson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0