Emilbloggar

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag småler varenda gång jag läser meningen som en gerillarörelse emot cynismen. Det är så härligt stora ord för en privatblogg att det nästintill är parodistk. I synnerhet då jag långt ifrån alltid ägnar inläggen åt att bekämpa cynism. Antagligen är det mer undantag än regel.

Ändå tycker jag att orden har sin plats. Jag tror att det är viktigt att i alla fall markera var man står. För kanske kan enbart en sådan liten sak få någon att förstå gränsen mellan sarkasm och förnedring. Mellan underhållning och pennalism.

Jag tror att ord kan påverka.

Men möjligtvis bör de vackra orden bytas ut till någonting mer passande just för min blogg. Problemet är att min blogg inte har något tema, att jag inte ser bloggen som någonting annat än ett tidsfördriv. Det är synd, kan tyckas, för ibland känner jag att man bör ta vara på det offentliga rummet. Jag har ju läsare här, trots att jag inte försöker göra någonting för att locka hit dem. Och då är det ju väldigt dumt att låta bli att försöka påverka dem.

Kanske ska man göra en sådan enkel men ändå viktig sak som tidskriften ful gör; att plocka bort kön. Plocka bort den manliga normen. Ersätta hon och han med hen. Man med en.

hen sa si, och hen sa så

en tycker det blir bättre då

Men ett tag framöver får bloggen fortsätta vara spretig. Den får fortsätta bestå av vardagsfunderingar. Det är ju trots allt både charmigt, skönt och läsvärt.
Sen när skolan är slut, kanske jag börjar lobba queerfeminism. Vem vet.